Manipulation, skuld och martyrskap
”Jo vi skulle behöva prata om det här, igår glömde du att fixa [tvätten, gympapåsen, städa bort i köket etc]”
”Men fan jag är ju helt värdelös och du missar ju aldrig en chans att sätta dit mig.” ”Alltså jag märker verkligen att du hatar mig.” ”Där fick du till det! Bra påminnelse om hur dålig jag är.” ”Jag är sämst, jag vet.”
Någon av er som känner igen den här dynamiken i ett samtal? Då kan det vara bra att veta att det här sättet att bemöta konstruktiv kritik och feedback är ännu en s.k härskarteknik. Oftast pratar vi om sociala regler och bemötande i arbetsmiljö och yrkessituationer men jag upplever att just ”Martyrskap” som härskarteknik är ännu vanligare i nära relationer.
Alltså i hemmet och vardagslivet.
Vad är det då som är så problematiskt med att bemöta kritik och sakfrågan på det här sättet?
Ja först och främst så är det, kanske inte medvetet, men likväl ett sätt att socialt manipulera den andre parten. När du försöker prata om något och bemöts av ”martyren” är det oerhört svårt att INTE drabbas av skuldkänslor och försöka släta över:
”Men det var absolut inte så jag menade, du är inte alls dålig, jag ville ju bara…”
Det tar helt enkelt bort fokus från sakfrågan. Skuldkänslorna och obehaget kommer också att göra att du drar dig in i det längsta att prata om sådant som är SUPERVIKTIGT och en förutsättning om du till exempel strävar efter jämställdhet och rättvis fördelning i vardagslivet/ hemmet. Det finns väl ingen som vill vara taskig/ kränka och såra sin partner gång på gång?
Just därför är det extra viktigt att komma ihåg att det ÄR en välkänd härskarteknik och att det är ett effektivt sätt för personen som använder det att tysta motparten och inte behöva prata om sakfrågan eller fundera över sitt beteende. Det ÄR motsatsen till att ta ansvar och har absolut INGENTING att göra med om någon är värdelös eller inte. Det är tvärtom livsnödvändigt att kommunicera om sådant som fungerar/ inte fungerar särskilt bra/ inte fungerar alls OM VI SKA LEVA TILLSAMMANS. Under samma tak och kanske med gemensamma barn, gemensamt ansvar för tvätt, städning, hushåll, projektlederi och så vidare.
Så till sist, hur bemöta martyren?
- Släta inte över, utan upprepa istället kritiken/ sakfrågan.
- När du känner skuldkänslor/ medlidande försök komma ihåg att det är just det härskartekniken bygger på. Det är inte taskigt/ elakt/ ondskefullt att ge saklig och konstruktiv kritik.
Lycka till hörni <3
-7 Comments-
Åh vad jag känner igen mig! Exet körde OFTA med denna teknik. Då hade jag ingen aning om att det är just en härskarteknik, så jag slätade ofta över hans ömtåliga ego och fortsatte må dåligt inombords. Gick samtalet däremot bra och han lovade att bättra sig var det ändå på mitt ansvar att se till att han kom ihåg att ta disken/tvätten/what ever. Alltid mitt ansvar, aldrig hans. Vi har barn tillsammans så vi har fortfarande (en god) kontakt och ibland tycker jag synd om honom. Då tänker jag på hur jag fick bråka till mig allt och jag blir lite skadeglad istället.
Exakt det där med behöva förhålla sig till sin partners ”ömtåliga ego” har jag hört så många berätta om Susanne, så du är definitivt inte ensam om den upplevelsen. Det är dags att vi genomskådar myten om den sköre, ledsna och lättkränkte mannen och istället pratar sakfrågan, eller hur? Kram <3
Jag tappade nästan hakan, min man gör precis såhär. Det hade kunnat vara ett av våra samtal… Han lugnar heller inte ner sig, utan framhärdar jag (lugnt) gapar han mer och sticker. Det är jobbigt och obehagligt.
Men det som stör mig allra mest, är nog hans beteende efteråt. Vi pratade (han skrek, iofs) i tisdags och han stampar fortfarande omkring och är sur och otrevlig här hemma. Inte nog med att han bemöter mig illa när jag tar upp något, sedan bestraffar han mig i flera dagar för att jag hade _fräckheten_ att lyfta något.Till sist ”förlåter” han mig, dvs allt återgår till det vanliga och inget har ändrats – och det tar ännu längre tid innan jag öht lyfter något igen.
Usch så jobbigt Anne! Men du är definitivt inte ensam, det kanske går att lyfta det problematiska beteendet någon gång när han inte är så upprörd? Eller låta honom läsa det här inlägget 😉 Kram!
Nej, nu har jag sträckt ut en hand för sista gången. Det spelar ingen roll hur lugn, saklig och tydlig jag är. Han får omedelbart utbrott som inte står i proportion till vad jag säger. Nu i veckan sade jag att ”jag har alltid värk, känner mig stressad, orkar inte och ber om din hjälp”. Ordagrant. Han _flippade ur_.
Det var droppen, jag kommer att ta ut skilsmässa. Jag kan inte leva med någon som bemöter en vädjan om hjälp såhär. Men tack, det hjälper att läsa här 🙂 Det är inte jag, det är inte han, det är en struktur.
Jag förstår, ett modigt, klokt & tufft beslut fina du <3
[…] För att inte tala om Jämställd vardags inlägg idag: http://www.jamstalldvardag.se/2017/01/14/manipulation-skuld-och-martyrskap/ […]