Den normativa koftan- om språkets makt
Illustration: Johan Lindström//Joxon Design
Jag tror att det är dags att vi på allvar börjar ifrågasätta den normativa koftan bestående av vårt samhälles allmänna sanningar, tankar och känslor som alltid förminskat kvinnor och allt vad kvinnor gör.
Vi har generellt sett svårt att ställa oss utanför vår egen förståelse av språket och ifrågasätta den. Men vi kan träna upp förmågan. Det betyder i korthet att vi behöver ifrågasätta självklara sanningar och omtolka betydelsen av det som sägs med till exempel genusglasögonen på. Ett exempel:
”Män är så härliga och raka, de säger vad de tycker, inget tjafs och inget skitsnack.”
Människor bygger till stor del förståelsen av oss själva och vår omvärld kring motsatspar. (Vi härleder, tolkar och drar slutsatser hela tiden.) Det här stämmer väldigt bra när det gäller till exempel kön. I meningen ovan finns en motsats till män som jag INTE behöver skriva ut med ord, ni kommer ändå att läsa in den. När vi säger att män är på ett speciellt sätt så säger vi indirekt och samtidigt att kvinnor är motsatsen:
”Kvinnor vrider och vänder på allt, de är lömska och manipulativa, tjafsar och skitsnackar mest hela tiden.”
(Någon som absolut aldrig hört något liknande? Nej, tänkte väl det.)
När det gäller kön, som vi är extra intresserade av här, så behöver vi också förstå att män och maskulint kodade beteenden inte bara är normen utan också värderas högre. Egenskaper som traditionellt sett har förknippats med män kommer att tolkas och förstås som mer eftersträvansvärda. Andra ord som används för att förklara ungefär samma sak är till exempel könsmaktsordning eller patriarkala strukturer. Så faktumet att både att män och kvinnor ses som:
- Olika på nästan alla sätt och att…
- olikheterna dessutom inte värderas på samma sätt.
Är en viktig del i att förstå hur ojämställdhet upprätthålls.
Om vi åter tittar på meningarna ovan, och nu tänker på att vi _genom hela livet_ lär oss att göra kopplingen ”manliga egenskaper lika med positiva och önskvärda” och ”kvinnliga egenskaper lika med negativa och oönskade” då är det kanske inte särskilt märkligt att det är lätt att föra vidare den här normativa så kallade kunskapen? För oss alla.
Notera dessutom att det inte har någon som helst relevans att det i praktiken finns individer av alla kön som kan göra, och gör de här beteendena. Vi har alla lärt oss att känna igen stereotyperna, vi tänker kanske till och med ”ingen rök utan eld” och så plockar vi ur minnet fram situationer som verifierar vår uppfattning om att påståendet är sant. Så upprätthålls många av våra normativa uppfattningar om kön. Och det handlar inte om att vi hört meningen ovan någon enstaka gång.
Det handlar om att vi vuxit upp och befunnit oss i ett samhälle där en normativ berättelse om kön pågått varje minut, timme och dag sedan vi föddes.
Vi skulle dessutom kunna göra ett litet experiment och problematisera det första påståendet om män, genom att ändra på den språkliga innebörden, vi säger samma sak men på ett annat sätt:
”Män lyssnar inte, de kör över andra och hävdar alltid sina egna åsikter i första hand. De sårar utan att bry sig om konsekvenserna. De förklarar sådant som ingen har frågat efter, de är rigida och svartvita i sitt tänkande. De vill inte diskutera/problematisera eller reflektera.”
I princip beskriver jag här SAMMA beteenden som i den första meningen, men inte längre med den normativa och positiva diskursen om mäns beteenden. Och jag behöver inte beskriva motsatsen, de flesta av er kommer nu i era tankar göra en bild av kvinnor som motsatsen till det jag ovan skriver om män, bara eventuellt mer positivt den här gången.
Fortfarande är påståendet lika generaliserande, men vändningen är ett tydligt sätt att demonstrera makten som ligger i språket.
Hur vi säger saker har betydelse. Hur vi lyssnar på saker har betydelse. Glöm aldrig det.
