Ny vecka och nya tag med att uppröra människor med det tydligen HELT ABSURDA grundantagandet att det vore rimligt att dela på såväl bördor som glädjeämnen i vardagen. Samt den statistiskt vedertagna kunskapen om att det tyvärr inte ser ut på det sättet idag. 2021. 

De människor som blir otroligt upprörda över att jag belyser det fjärde jämställdhetspolitiska delmålet ”en jämn fördelning av det obetalda hem – och omsorgsarbetet” fyller verkligen en viktig funktion: För varje sådan person (som alltså blir mer upprörd över att någon belyser de faktiska problemen än av de beskrivna orättvisorna) så visar det att vi tillsammans måste fortsätta. 

Den dagen som svaret från alla jag möter och beskriver de nuvarande problemen  blir: ”JA det är självklart- vi måste hjälpas åt! På samhällsnivå. I våra hem. I föräldraskapet. Genom hela livet.” Den dagen ska jag lägga ner min kamp och vila i förvissningen om att det ordnar sig. Att jag gjort det jag kunde. Är inte säker på att det sker under min livstid, men hoppet är det sista som överger oss.