Oj vilken aktivitet som pågår här inne på bloggen just nu.

Jag själv kämpar med min återhämtning genom att vara ute i skogen så mycket som möjligt med min kära pälsboll <3

Under helgen har över 100.000 personer klickat in här och läst mitt förra inlägg.

För mig som har skrivit om & jobbat med de här frågorna (sexuellt våld & trakasserier samt sexism & objektifiering som en av grundbultarna i det patriarkala förtrycket) i många års tid blir det så uppenbart hur kort det kollektiva minnet ibland verkar vara? Hur oerhört få personer som överhuvudtaget velat beröra de här frågorna. Hur okunskapen fortfarande regerar.

Hur människor, ofta av rädsla och obehag, snarare än av elakhet fortsätter slåss med näbbar och klor för att upprätthålla vårt tysta samhällskontrakt:

[Tig. Bär skammen inom dig. Berätta inte. Det skadar. Män kan bli ledsna om de får höra oss säga det här. Män som blir ledsna och sårade kan fort bli farliga män. Vårt samhälle bygger på att kvinnor inte aktivt och verbalt gör motstånd. Vi ska skämmas. Varför prata om det här överhuvudtaget. Osv. Aka tystnadskulturen.]

I februari det här året spelade jag in det här korta klippet i relation till de oerhört sexistiska kort som helt obekymrat såldes i en ICA-butik:

Det är här vi behöver börja jobbet. Med jargongen, det sexistiska snacket & skämtandet. Samt normaliseringen av detsamma. Om jag skulle gå ut och och säga:

“Våldtäkter är dåliga.”

Så finns det i princip ingen som skulle ropa:

“Nähädu Sandra! Våldtäkter är bra!”

Eller hur? Men ingen föds till våldtäktsman.

Vi behöver jobba med här frågorna genom att se oss runt i vår EGEN vardag. Vår egen miljö. Med andra glasögon och sedan aktivt jobba med frågorna långt, långt, långt innan någon blir sexuellt trakasserad på sin arbetsplats. Blir dödad i sitt hem. Tvingas förhålla sig till synen på kvinnor som objekt i offentliga miljöer.

Nu kavlar vi upp ärmarna och fortsätter det här viktiga jobbet. Tillsammans.

Feminism Män och maskulinitet Psykologi

14 april, 2017

5 comments

Fredagsfrågan #6

Idag är det dags för fredagsfrågan igen! Såhär lyder dagens fundering från en läsare som vill vara anonym:

“Jag har en fråga som jag och min sambo brottas med. Vi delar det praktiska hemarbetet lika, men det är jag som har koll på allt och som planerar och oroar mig. Jag vet när det är dags att tvätta handdukarna, jag tar ansvar för att barnet äter näringsriktigt, jag går och köper ost när det är extrapris snarare än när osten tagit slut. Jag är projektledare helt enkelt. Hur ska vi gå tillväga rent praktiskt för att komma tillrätta med detta? Det känns mycket svårare än att den upp de praktiska arbetsuppgifterna.”

Svar: Projektledarrollen med alla dess dimensioner är en tuff nöt att knäcka. Jag har redan i fredagsfrågan #3 försökt reda i hur en kan, eller faktiskt MÅSTE (om jag ska vara krass) göra om en mer jämställd fördelning av hushållssysslor (m.m) är det uttalade målet. Läs gärna igenom den en gång till. Men för er som inte orkar klicka på en länk, så sammanfattar jag här i punktform:

Kartlägg och skriv ner allt arbete som görs i ert hem
Fördela arbetet
Gör muntliga överenskommelser (anta aldrig att någon fattar någonting utan att du säger något).
Bestäm redan i förväg hur ni hanterar om överenskommelser bryts (och tydliggör att härskartekniker inte är ett schysst agerande varken i hemmet eller någon annanstans).
Prata om det i termer av RÄTTVISA/ JÄMSTÄLLDHET! Låtsas inte om som att det handlar om något annat, som “personlighet”. Det osynliggör det faktum att mäns “personlighet” statistiskt sett gör att män lägger 1 timme mindre tid på arbete i hemmet.. VARJE DAG ÅRET RUNT! (Nej det är inte en olycklig slump, det är könsmaktsordningen som i allra högsta grad existerar i alla heterorelationer inklusive din!)

Så det var den korta sammanfattningen av det jag svarade då. Men? Tänker ni nu. Det här har du redan svarat på en gång? Exakt. Så, jag vill idag backa tillbaka till punkt 2 i den här listan. Alltså punkten där ni fördelar arbetet. Här händer något som gör att nästan alla, även par som kämpar med jämställdhet gång på gång återkommer till att de inte riktigt får det att fungera. Jag har hört många par som säger att det har blivit bättre, men inte helt bra. Precis som dagens frågeställare så delas det lika på allt, men dilemmat är att hon blir ansvarig för att komma ihåg, planera och påminna. Hon är den klassiska projektledaren helt enkelt. Jag vet inte men om ni tänker er att någon blir anställd som projektledare till ett stort och viktigt arrangemang, så är arbetsuppgifterna att sköta all logistik samt fördela och planera vem som gör vad och när. Allt måste flyta på. Personen är alltså anställd och betalt för att göra detta som ju är en skitviktig, tidskrävande och energikrävande arbetsuppgift.

Vet ni vad? Jag är ganska säker på att ni har GLÖMT BORT att ta med hur många timmar/ hur mycket energi och kraft allt det här tänkandet tar varje dag. Det finns inte med på era listor eller hur? För ni har bara skrivit upp sådant som “handla mat, hämta barn, vattna blommor, gå ut med hunden, tvätta etc”

Det finns också ett till dilemma här. Det är svårt att lära om sig beteenden från en dag till en annan. Alltså är det fler män än kvinnor som gång på gång “glömmer” att de ska påminna, planera, sköta logistiken. Göra listor, fråga upp, ge feedback kring vad som fungerar och inte. Tänka till kring vad som blir bästa för hela familjen i varje situation och också göra det i förväg. Varje dag, året runt. Det tar aldrig slut. Sorry not sorry- men det är dagens sanning.

Så. När ni nu kommer till punkt två, ska ni INTE fördela de uppgifterna 50/50 vilket jag antar att många av er gjort. Ni ska istället fördela kompensatoriskt, alltså det här är ren matematik. Lägg med mening ca. 60-70% av de konkreta arbetsuppgifterna på den part i förhållandet som inte fixar projektledarrollen (statistiskt sett väldigt, väldigt ofta mannen i ett heteroförhållande).

Jag har skrivit om det här tidigare och då mötts av protester som:

“Det verkar orättvist” “Nu kanske han blir trött, utbränd, arg” “Han kommer inte att gå med på det!”

Men vet ni vad, tänk en vända till om det är er spontana reaktion:

Om det här verkar orättvist har ni ett problem där problemet är att all tid/energi och kraft som projektledandet faktiskt tar, INTE SYNLIGGÖRS alternativt INTE ACCEPTERAS som ett faktum av den part som tycker det är skönt att ojämställdheten får fortgå. Ni måste gå till punkt 5 och prata om det igen, i termer av rättvisa/ jämställdhet. Det går liksom inte att komma förbi den delen. Jag vet att det är lättare att fortsätta leva ojämställt i ett samhälle som är uppbyggt på ojämställdhet, men det som är bekvämt på kort sikt är också det som riskerar att dränera oss totalt på lång sikt. Så, kom igen nu, våga ta steget.

Ett steg närmare riktigt jämställdhet i era relationer och i era hem. Glöm aldrig att motsatsen till kärlek är förtryck. Det är dags att ta den här frågan på allvar för oss alla. //Sandra

Feminism Föräldraskap Fredagsfrågan Psykologi Relationer

9 december, 2016

21 comments

Ett litet tips till män i juletider

Nu är det snart jul. Högtiden då kvinnor går på knäna och män passivt tittar på.

***

Sällan blir traditionella könsroller och ojämställda mönster så tydliga som just vid högtider.

Någon “smart” snubbe kom på att kvinnor alltid ska vara så “himla duktiga” och har på tok för mycket “inre krav” och om de bara lärde sig tagga ner och säga nej så skulle problemet med julstressen vara ur världen. Hahahahahahahahahaha.

Tillåt mig presentera julen när kvinnor “lärde sig” att säga nej:

Jag vet inte hur det känns för er. Men för att få en hyfsat trevlig jul känns det väl snarare som att i en familj med två vuxna är det nog bättre om “någon” insåg att delat ansvar är dubbelt så trevligt. Om alla bara säger nej hela tiden så blir det inte mycket kvar av sådant som vi människor ändå tenderar att gilla (trivsel, mys, gemenskap och glädjen i att faktiskt aktivt ha gjort något för någon annan).

En mycket klok kvinna och forskare sa en gång att hon skämdes över att de för flera år sedan haft träning/behandling med utmattade kvinnor som gick ut på att de skulle sluta ta hand om andra. De skulle lära sig att säga nej. (Nej jag vill inte städa, tvätta, handla mat, laga mat, leta efter saker, hjälpa barn med läxor, sätta upp gardiner, tända ljus, torka av bordet, rensa ur gammal mat ur kylen, påminna barn om läxor, påminna män om att “hjälpa till”, plocka upp saker från golvet, bära tidningar till pappersinsamlingen, hälsa på min gamla mamma, skjutsa barn till träningar, plocka fram den vackra julduken, komma ihåg att lämna in lappar om ledighet, skruva fast dörrhandtag som lossnat, bädda sängen, byta sängkläder, rensa ur garderoben, städa igen, tvätta igen, vika och lägga på rätt ställe, handla och laga mat igen……. and so it goes on.)

Hon berättade också att all forskning visar på motsatsen, människor mår som bäst när de gör prosociala beteenden.

Alltså ger omsorg, tar ansvar och omsätter ord som empati och omtanke i praktiken.

Om några av oss (statistiskt sett kvinnor) ska börja säga nej och vi fortfarande vill leva i en någorlunda trivsam miljö (som många trots allt verkar uppskatta) så behöver andra (statistiskt sett män) aktivt kliva fram och säga:

“JA! Jag har funderat på det här med jul, min kära vän och partner. Jag har till och med gjort en lista där vi fördelar ansvaret och allt som behövs göras för att julen ska bli bra. Känns det här ok för dig? Ska vi stryka eller lägga till något?”

Jag tycker att det här skulle vara ett så mycket BÄTTRE och mer relevant förslag.

Smarte stressforskarsnubben borde ha tänkt på det här INNAN han som vanligt använde ord som gör ojämställdhet till kvinnors individuella problem.

Feminism Psykologi Relationer

beteende Det kallas kärlek forskning jämställd vardag könsmaktsordning kvinnor makt män normer psykologi relationer Sandra Lindström psykolog språk statistik

22 november, 2016

0 comment

Pedofiler, halmgubbar och jag (jag, jag)

img_0002-5

Nu har Elaine Eksvärd, retoriker, föreläsare, författare och ständig kämpe för barns rättigheter tydligen hamnat i blåsväder.

Hon twittrade om att pedofiler finns i alla samhällsskikt och då naturligtvis också inom rättsväsendet. Någonting i formuleringen kunde tydligen tolkas som att Elaine påstod att “alla domare är pedofiler” (jag måste också säga att folk generellt sett VERKLIGEN anstränger sig väldigt hårt för att misstolka och få anledningar till att vara “rasande”).

Elaine var dock snabb med att se sitt misstag och bad på en gång om ursäkt för den olyckliga formuleringen.

Men sen fortsätter det (läs här) och nu kommer mest troligt Elaine att få leva med att vara “personen som anklagar alla domare för att vara pedofiler. (Åtminstone i den mörka medeltid där antifeministerna, kvinnohatarna och SD-människorna dikterar villkoren). Det spelar ingen roll vad som är sant eller inte, det här är ett enormt effektivt sätt att oskadliggöra, skrämma och tysta människor. (Exakt samma mönster, dynamik och skeende som i “Kakan-drevet”).

Jag ser också hur ledsna “domare” i Elaines kommentarsfält skriver:

“Men om du anklagar mig för att vara pedofil, då kan jag inte bara förlåta det”.

Alltså hur kan de här människorna ha fixat en universitetsutbildning OCH lyckats bli domare dessutom tänker jag då? Hur kan de ha gått igenom liv, utbildning och ändå inte lärt sig läsa innantill? Skilja på individ- grupp? Skilja på professionen och människan/jaget?

Nej, jag tar inte personligen illa upp när folk hatar eller tycker till om psykologer. Vi ponerar att någon skulle säga att det finns pedofiler även i psykologkåren. Mitt svar skulle då vara:

“Ja självklart, statistiskt sett så finns det både kvinnomisshandlare, våldtäktsmän och pedofiler inom ALLA yrkesgrupper och samhällsskikt.”

Jättetragiskt och vi behöver jobba på alla möjliga fronter för att förstå hur vi kan förebygga, identifiera och hindra att den typen av brott begås. Vilket vi inte gör genom att blunda, stoppa huvudet i sanden och tro att de alltid finns någon annanstans. Det är tvärtom en av huvudanledningarna till att det faktiskt kan fortgå. Och fortgå. Och fortgå.

Jag skulle ALDRIG svara:

“Alltså hur i helvete kan du anklaga MIG för att vara pedofil?”

Jag vill egentligen inte uttrycka mig så här hårt (men nu gör jag det ändå.)

Jag skulle aldrig svara så för att det är otroligt korkat.

Feminism Psykologi

beteende diskurser Elaine Eksvärd jämställd vardag könsmaktsordning makt psykologi retorik språk statistik Twitter

21 november, 2016

1 comment

Att bara tänka på sig själv- tidens anda?

koket

Det finns ett fenomen som jag funderat en del på. Det handlar om relationer och jämställdhet. Det handlar också om individ- och gruppnivå. Men framförallt handlar det om hur vi tänker runt jämställdhet & feminism och gemensam kamp.

Så här. Alla vet att relationer är svåra generellt (att leva med någon liksom, oavsett kön är ju en utmaning) och att heteronormativa relationer i synnerhet är ojämställda. Vi har statistik, forskning och vi har så mycket levd erfarenhet kring ojämn arbetsfördelning, projektledarroller, känslomässigt arbete och så vidare.

Det jag funderar på är det omedelbara behovet som en del kvinnor har av att svara såhär när ämnet ojämställda relationer avhandlas:

“Ja men åh så Fint att min Pelle/ Kalle/ Sven/ Johan etc gör SÅ HIMLA MYCKET! Han städar, tvättar, tar hand om barn. Åh vad bra jag har det. SLUT.”

Ibland används också den erfarenheten för att avfärda att ojämställdhet ens existerar. “Det där är inte sant! Min Pelle/ Kalle/ Sven/ Johan gör ju visst grejer i hemmet daaaaa” (extra vanligt när relationen pågått i ca. två månader och inga barn är inblandade)- eller ska vi kalla det “INTE ALLA MÄN- kvinnoversionen”.

Dels tänker jag igen att det här handlar om okunskapen/ oförmågan att skilja individuella upplevelser från grupp/samhällsnivå. Alltså att helt enkelt blanda ihop begreppen. Men jag tänker att det också är en konsekvens av att väldigt många ser feminism/ jämställdhet som ett individuellt “förverkliga-sig-projekt”. Där blir en jämställd relation en fjäder i hatten på det “Perfekta livet TM”. Ni vet som något en ska bocka av på en mål-lista:

Städat hem
Väluppfostrade barn
Vältränad och snygg
Intressanta fritidsintressen
Roliga resor
Jämställd relation

Check på det liksom.

Jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte ger mycket för den typen av “feminism”. Vart fan tog ord som solidaritet och samhällsengagemang vägen i den kampen? Går det ens att höja blicken ovanför sina egna behov som samhället ser ut idag? Är det möjligt att tänka sig att en kamp kan föras inte bara utifrån ett individuellt perspektiv?

Ibland tvivlar jag.

Feminism Relationer

Det kallas kärlek föräldraskap forskning jämställd vardag kärlek kön könsmaktsordning kvinnor män politik psykologi Sandra Lindström psykolog språk statistik

5 november, 2016

0 comment

Män som grupp existerar inte för mig

tagrals_small3

Ibland blir det så tydligt hur svårt det är att skilja på individ och gruppnivå. Det gäller inte bara folk i allmänhet, utan även sådana som jag tror ska ha någon slags grundläggande kompetens kring statistik och kunskapsbyggande.

Psykologer, som är den yrkesgrupp jag tillhör, tycker om och pratar gärna och länge om “evidens”. Det betyder kort och lite förenklat att den behandling som kunskapsläget just nu statistiskt sett visar ge bäst effekt också är den som också i första hand bör användas i sjukvården. Det är viktigt och bra, folk ska inte bli lurade att lägga tiotusentals kronor för att bota svåra sjukdomar med kristaller. Bara som ett exempel.

Mumbojumbo, horoskop, hitte-på-terapier och annat är sådant som får de flesta psykologer att gå i taket. Psykologer gillar också ord som “forskningsöversikter” och “RCT- studier”, ni vet det är sådant som verkligen är vetenskapligt och beprövat med så pass finjusterade metoder som går att uppnå i dagsläget. Good shit helt enkelt.

Därför blir jag så himla förvånad när välutbildade människor totalt tappar fokus så fort ord som genus, kön strukturer, makt etc läggs till i analysen. Då verkar det för många bli helt omöjligt att förhålla sig till den allra mest grundläggande statistik?

“INTE ALLA MÄN” är ju till exempel bara exakt det jag tänkte genom hela psykologprogrammet varje gång vi hjärntvättades med “så är män och si är kvinnor” typ såhär:

“Studier visar att pojkbarn föredrar bilar och flickbarn fjärilar. (Alla henbarn blev totalt osynliggjorda både statistiskt och psykologiskt. En annan diskussion, men för viktig för att INTE nämnas i sammanhanget.)”

Det som saknades då tyckte jag var fortsättningen av siffrorna (Varför är det så liksom? Och varför är det just det här vi mäter? Hur tänker vi (ni) runt de här siffrorna? Varför används den här förklaringsmodellen och inte den här? osv). Men jag lyckades ju ändå fatta att det också kan finnas någon slags nytta med att räkna och mäta under hyfsat kontrollerade former. Alltså säger jag sällan “inte alla män” nuförtiden. Vare sig jag håller med eller ej. Det är helt enkelt ofta ganska irrelevant, och alla som läst statistik vet (eller borde veta) att det finns överlappningar och att saker som att “män generellt sett är längre än kvinnor” inte betyder att män som är korta INTE existerar. Det betyder inte heller att du kan skrika att påståendet “män är generellt sett längre än kvinnor” är falsk PK-propaganda bara för att du själv är man och har en två centimeter längre kvinnlig partner.

Men såhär gör folk konstigt nog ofta så fort ämnet kön pratas om i termer av genus, jämställdhet eller makt. Som en person i en psykologgrupp nära mig utbrast:

“Men gruppen män existerar inte för mig!!”

Alltså. Folk är så himla konstiga. Jag brukar fundera på hur jag ska kunna uttrycka mig för att beskriva HUR konstigt det är att helt plötsligt slänga ur sig en sådan grej. Jag tänker också att jag måste komma på någon lika korkat att säga på samma “sköna sätt” i ett liknande sammanhang… hmm…kanske:

“Men gruppen sjuka som blev bättre av den här behandlingen existerar inte för mig!!”

Den logiska slutsatsen kan då inte heller bli något annat än det här:

“Kristaller och fågelfrön är bästa sättet att behandla depressioner. Så nu kan ni ta er evidens och köra upp i röven vettja.”

Av någon anledning tror jag inte att den kommentaren skulle uppskattas i en psykologgrupp nära mig. Men lite kul ändå?

Feminism Psykologi

diskurser feminism forskning genus jämställd vardag kön kvinnor makt män psykologi statistik

2 november, 2016

4 comments

Att göra jämställdhet är inte roligt

Nu sitter jag här igen. Hemma i köket med snön som yr utanför fönstret, en kopp kaffe och datorn. Jag ska villigt erkänna att jag älskar min nuvarande arbetsplats.

Under min bloggpaus har jag jobbat med andra skrivprojekt som jag hoppas kunna berätta mer om framöver, det finns så mycket att säga, skriva och prata om. En outsinlig källa av frustration, ilska och sorg över att vårt samhälle fortfarande ser ut på det här sättet. Men också pepp, glädje och styrka i att det faktiskt rör på sig.

För varje stelbent normativt försök att hålla kvinnor på plats, skamma in oss i leden och behålla läget status quo så kommer motreaktioner och kämpaglöd från en mängd andra håll. Jag vet exakt vilka ämnen som gör folk mest upprörda, som får dem att slita sitt hår och skrika av frustration. Det är sådana galna tankar som att en könsneutral och individualiserad föräldrapenning skulle vara en bra grej i ett modernt samhälle. Jag tycker att det är helt ok att vara av en annan åsikt, men det jag vägrar tolerera är när folk låtsas som att det INTE handlar om kön. Säg gärna att ni hatar idén om ett jämställt föräldraskap men kom inte dragandes med era intressanta tankar om att ert engagemang MOT detsamma skulle ha med något annat än kön att göra.

Porr är en annan vattendelare, och prostitution. Härliga, jämställda män som älskar sin helt frisinnade och på inget sätt misogyna snuttefilt att objektifiera, sexualisera och köpa andra människor för sitt höga nöjes skull. Det är också oerhört tacksamt att använda alla tillgängliga härskartekniker för oss som vill problematisera den kvinnohatande industri som pågår året runt, dygnet runt i ett så kallat “jämställt” samhälle: “Sexhatande, pryda, moralistiska, löjliga, ni ska inte prata om sådant ni inte förstår. Du måste konsumera stora mängder porr för att överhuvudtaget få ha en åsikt, censur, åsiktspolis, vill du bestämma hur folk vill ha sex, HATAR DU oss som gillar BDSM? Hatar du och vill förminska alla som hör till HBTQ?? Och till sist DU vill att alla ska ligga i ett släckt rum och köra missionären va??”

Ja, jag vet inte riktigt vart en ska börja. En gemensam ingång vore ju att det gick att problematisera porr och mäns patriarkala sexualitet utan att låtsas som att världen är vackrare än den faktiskt är. Jag skulle vilja jämföra det med ett ämne som jag ofta skriver om:

Ojämställda, oerhört normativa, monogama heterorelationer. Romantiken och patriarkatets högborg. Jag tänker såhär det vore en oerhört naiv och världsfrånvänd reaktion om jag, som ändå tror på och vill kämpa för något slags jämställda heterorelationer, låtsades om som att den var helt problemfri när någon annan riktade kritik mot den typen av relationer:

“Va?? Vill du förbjuda heterorelationer?? Hatar du heteros? Hur kan du uttala dig om du själv inte levt i ett sådant förhållande i tusentals år? Du VET INGENTING! Alla heterorelationer är redan jämställda och finns det något litet problem så är det bara JAG som får prata om det. För jag har TOLKNINGSFÖRETRÄDE i den här frågan vettu!”

Ok sorry för raljerandet, men jag har haft en månad på mig att bygga upp en massa oskriven text. Slutsatsen av mitt ohämmade lilla utbrott är det här:

Motståndet är alltid som störst där förändringen skulle skava som allra mest. I teorin är alla för jämställdhet, men så fort det handlar om att i praktiken behöva förändra minsta lilla grej, förlora något slags privilegium eller kanske ifrågasätta sina egna beteenden så är det inte längre intressant. Att göra jämställdhet är fan inte roligt, men nödvändigt. Varsågod och svälj den beska medicinen.

Nu är det dags att kavla upp ärmarna och kämpa vidare för en jämställd värld.

Feminism Livet

beteende feministiska bloggar jämställd vardag könsmaktsordning kvinnor makt män objektifiering porr prostitution psykologi relationer

9 september, 2016

2 comments

Fredagsfrågan #5

fragan

Dagens läsarfråga kommer från Andreas som skriver såhär:

“På vilket sätt får män lida av patriarkatet?”

Svar: Jag tänker att alla människor i det här samhället lider av att patriarkatet upprätthålls och en stor del av att det upprätthålls ligger i det som kallar isärhållandets logik. Det betyder att män och kvinnor i allt och alltid antas vara varandras motsatser. Till vardags pratar vi ofta om isärhållandet som könsroller eller stereotyper.

Mäns könsroll bygger alltså på att alltid vara motsatsen till allt som tolkas som “kvinnligt” och det gör per definition mansrollen till en enormt snäv kostym att leva i. Tänk på några av de ord vi förknippar med kvinnlighet, till exempel:

“Omhändertagande, känsliga, mjuka, empatiska, söta relationella, snälla, sköra”

Att som man eller pojke då vara eller göra de här orden, kommer inte att belönas. Som pojke/man belönas du istället om du tolkas som:

“Framåt, modig, tuff, stark, rationell, smart och självbejakande”

Egentligen är det ju så att alla människor, oavsett kön, kan vara alla de här sakerna. Vid olika tillfällen i livet, i olika miljöer, på olika sätt. Men i det som kallas könsroller så cementeras många av de här stereotyperna i vårt sätt att se på oss själva och andra. Ni vet hur vi ibland säger att “vi är vad vi äter” jag tänker att “vi är vad vi språkar”.

Män förlorar extremt mycket på sin patriarkala könsroll, som att vara i kontakt med sina känslor och kunna sätta ord på vad en känner. Att bygga upp nära relationer, vårda dem och behålla dem över tid. Oavsett att pengar och makt i form av inflytande värderas extremt högt i vår kultur så visar studier att livskvalité och lycka snarare ligger i just vänskap, närhet och relationer. Att vara väldigt ensam är en riskfaktor för ohälsa generellt, sjukdomar och missbruk.

Så vad visar statistiken?

Jo att män utövar våld i mycket hög utsträckning och sexuellt våld i extremt hög utsträckning (ca. 85% respektive 98%).

Män mår sämre än kvinnor efter skilsmässor, det är då de riskerar att bli enormt ensamma. Män tar livet av sig i högre utsträckning men söker inte vård för sin psykiska ohälsa. Män vårdar destruktivitet istället för omtanke och empati.

De röstar i högre utsträckning på SD, de är inte närvarande föräldrar. När män har små barn hemma jobbar de mer än någonsin istället för att dela på ansvaret.

När män är ledsna har de sedan barnsben fått höra att de inte ska gråta. När pojkar gör aggressiva beteenden får de höra att det är deras lott i livet och att det är omöjligt att göra något åt (boys will be boys). När de spelar fotboll får de höra att de inte ska spela som kärringar.

Män överskattar sig själva och sin egen förmåga. Så mycket att det blir deras egen död. Ni vet vuxna män är de som drunknar i allra högst utsträckning.

Jag avslutar med att säga som jag brukar:

Det män vinner i makt förlorar både de och vi andra på. Det är precis det som gör att vårt samhälle ser ut som det gör, och det är så himla sorgligt för oss alla. //Sandra

Fredagsfrågan Män och maskulinitet

feminism fredagsfrågan isärhållandets logik jämställd vardag jämställdhet kön könsmaktsordning könsroller män Män för jämställdhet maskulinitet pappor psykologi Sandra Lindström psykolog stereotyper våldtäktskultur

3 september, 2016

2 comments

Ilska som drivkraft

april

Det är så intressant att jag lite nu och då får höra att jag är för arg? För arg?

Ganska ofta är det män som säger:

“Men varför är hon så arg? Hon skrämmer ju bort [insert valfri grupp som de här männen tycker borde “lära sig något”]”

Jag ska också på en gång påpeka att min påstådda “problematiska ilska” enbart relaterar till mina texter. Jag har i princip aldrig hört någon säga att jag skulle vara “för arg” IRL.

Det finns verkligen någon slags ilskefobi som är ganska utbredd i vårt samhälle. Som att det ALLTID skulle vara dåligt att vara arg. Det antagandet är för det första helt felaktigt. Ilska är en medfödd och livsnödvändig känsla. Utan förmågan att känna ilska skulle vi fungera riktigt dåligt i nästan alla sammanhang. Vi behöver kunna värna vår integritet, vi behöver kunna sätta gränser.

Det finns dessutom en bild av ilska kopplat till utagerande och våldsamt beteende. Det är något helt annat. Det är ett sätt att GÖRA ilska, inte känslan i sig. En person som knyter näven i fickan, kan vara precis lika arg som den person som krossar sin dator när den krånglar.

Så kom ihåg:

Ilska är en funktionell och bra känsla!

Den ger oss drivkraft. Politiskt engagemang. Att våga och orka lämna en dålig relation. Att säga ifrån när någon gör en illa. Den driver utvecklingen framåt. Den får oss att vilja förändra det som är fel.

Och sedan till frågan om jag är arg? Ja för helvete jag är jävligt förbannad.

Det borde alla normalfungerande människor med ett uns av empati vara.

Men uppenbarligen är det fortfarande mer provokativt med en arg kvinna än med ett samhälle där kvinnor förtrycks och diskrimineras.

Fortfarande är det mer provokativt med en kvinna som skriver om våldtäkter, prostitution, objektifiering och mäns våld mot kvinnor än med män som våldtar, tar sig rätten att köpa andra människor och slår ihjäl sina partners.

Och det är så fruktansvärt skevt.

Feminism