Hur nå fram till någon som inte vill lyssna för han redan är bättre än andra män?
Sitter i bilen och lyssnar på musik. Regnet smattrar mot rutan och mörkret är på väg att vinna. Vintern kommer.
Plötsligt hör jag skrålet från Shawn Mendes radioplåga:
Cause I know I can treat you better
Than he can
And any girl like you deserves a gentleman
Tell me why are we wasting time
On all on your wasted crying
When you should be with me instead
I know I can treat you better
Better than he can
Give me a sign
Take my hand, we’ll be fine
Am
Promise I won’t let you down
Just know that you don’t
Have to do this alone
Promise I’ll never let you down
Han lovar mycket den där Shawn hinner jag tänka. Han ska aldrig svika och hon ska aldrig behöva fixa saker på egen hand. För han är ju tydligen så sjukt mycket bättre än den där andra snubben som hon hänger med just nu. Jag kan inte låta bli att tänka på hur lätt det är att lova och hur svårt det är att hålla, när ens tredje barn kissar ner sig i sängen för tredje gången under lika många nätter och du inte sovit ordentligt på flera veckor och i morgon ska du upp klockan sex och i tvättstugan växer sig berget bara högre och högre och högre….
Dagdrömmandet avbryts av en mobil som ringer:
”Mamma, du har väl inte glömt att det är vi som ska skjutsa ikväll och vart är mina svarta tights du har väl tvättat dem som du lovade?”
Är det här med män som tycker att de åtminstone är bättre än andra män en del av grundproblemet? Att de går omkring med en tanke, som blir till en sanning:
”Ja jag kanske har mina brister, men jag är då fan så mycket bättre än andra män.”
Jag tror det och därför har jag formulerat ett brev från alla kvinnor som har levt med en man. För er att läsa. Tänka på. Till alla män. Ja till dig också. Och dig. Och dig.
***
Hej XX (valfritt mansnamn)!
”Vill du verkligen att det ska vara såhär? När du bemöter mina försök till att prata om det som jag tycker är svårt och om sådant som är ojämställt med motstånd och ilska, eller undvikande:
-Jo du är ju väldigt bra på att ALLTID påpeka hur värdelös jag är. Eller:
-Jag klagar aldrig på dig. Eller:
-Gör som du själv vill. Eller:
Bara är tyst.
Hur tänker du då att vi ska komma vidare?
Jag tycker så mycket om dig. För mig känns det fruktansvärt jobbigt och egoistiskt att behöva ta upp att jag inte tycker att saker fungerar så himla bra just nu. Jag vill ju att du ska få göra det du älskar. Få tid till att vara kreativ. Vara med barnen och känna dig glad. Men samtidigt är det väl inte rättvist mot någon av oss att jag också går omkring och hatar dig lite i smyg. När jag känner bitterhet över att vara den som både tänker på (och gång på gång) försöker prata om oss. Om jämställdhet. Om det där som jag och du knappt kan prata om längre för att det blivit så laddat med en massa negativa känslor. Jag vet att du vet. Och jag vet att du vill. Och jag vet att du älskar mig och vårt gemensamma liv.
Det handlar inte om det.
Det handlar om tvätten. Om ett hushåll i förfall. Det handlar om något som är jobbigt och tar tid från oss båda, men som ändå måste göras. Igen och igen. Varje dag, hela tiden. Från det att vi vaknar till det att vi somnar.
Hur vill du att vi ska lösa det? Genom att INTE prata om det?
Tror du innerst inne att den metoden kommer att fungera? Vi har ju gjort så mycket. Vi har pratat om jämställdhet, rättvisa och fördelning. Vi har kört med listor och vi har försökt båda två. Men just nu finns det ändå saker som skaver. Jag är ledsen över att behöva säga att det är så. Att det känns så.
Om du fick bestämma. Vad skulle jag då göra?
Kram// XX (valfritt kvinnonamn)
-4 Comments-
Tack så mycket för en till träffande och tankeväckande text.
Det låter väldigt likt mitt och sambons samtal i förra veckan efter att jag återigen sagt att jag inte vill vara den avgörande rollen i alkt som gäller hem och barn.
Hans förslag: ”Vi kan väl göra listor med vem som ska göra vad?”
Själv blir jag stel och kall av tanken. Bara en ytterligare sak att rodda och ha koll på. För ärligt, vem kommer skriva listan och sen förklara vad varje punkt innebär…
Nästa förslag.
”Vi kan väl ansvara för ett barn var vad gäller kläder. Jag har ju ingen aning om vad barnen behöver i klädväg och det är ju bara berg i garderoberna. Eller… det känns i alla fall som berg tycker jag. Jag kommer aldrig kunna ha koll på allt. Vi kan väl dela upp det?”
Vid dessa förslag dör jag lite innombords. Listor att följa, bara ett av två barn att ha koll på om overallen fortfarande passar och om fingervantar saknas eller har hål.
Hur tror han att det i praktiken skulle fungera? Kan man inte bara ta gemensamt ansvar och den som går förbi tvättkorgen lägger i en tvätt. Kanske att man kan ta och vika ihop den när den är torr någongång också och lägga i högar och därigenom få lite koll på vad som behövs eller inte. (Händer aldrig att sambon tar hand om torkad tvätt då han inte har en susning om vad som ska vart även om våra barn har olika storlekar och det bara skulle vara att kolla på storlekslappen för att fatta.)
Känns som att stångas mot en vägg och jobbigt att fortsätta”gnälla” när han ärligt säger sig vilja hjälpa och försöker komma med förslag.
Allt jag känner för då är att kasta handduken och lämna. Lika bra att göra allt själv. Du lyssnar på mig men hör/förstår ju inget av vad jag säger.
Åh det är så ledsamt när det liksom låst sig. Jag förstår absolut motståndet mot listor och rädslan att bli ansvarig för att vara den som följer upp (”tjatar”) hur det fungerar blabla. Men jag tänker ändå att det ibland ändå kan vara bättre att prova, bara liksom bryta något mönster, det kanske inte blir perfekt men det i sig kan väcka nya tankar. Har du kollat den här superbraiga:
https://vardgivare.skane.se/siteassets/3.-kompetens-och-utveckling/projekt-och-utveckling/jamstallt-foraldraskap/checklista-for-familjen—om-ansvarsfordelning.pdf
Den är pedagogisk, enkel OCH viktigast av allt den formulerar också att uppgifterna inte bara består av genomförande utan också av planering, tänkande m.m
Jag gillar också som en del läsare gjort, helt enkelt tvingat partnern att läsa den här bloggen 😉 Gört vettja! Kram & pepp!
Fantastiskt att ha hittat hit till din blogg!
Jag är intresserad av genusfrågor, tycker det är spännande att utvecklas både som människa, mamma, kvinna och pedagog.
En av de svåra sakerna med att ta upp ämnet till diskussion upplever jag dock vara att andra kvinnor, mammor, partners blir provocerade och istället ifrågasätter mig.
”Åh vad tröttsamt, kan inte bara pojkar få vara pojkar och flickor vara flickor”.
Jag blir matt av detta?.
Tack för inspiration!
Tack så mycket Cecilia & vad roligt att du hittat hit! Jag har själv ganska liten ork för att argumentera med/ mot folk som inte är intresserade av att förstå. Så förstår att du blir matt- hopas du ska hitta mer pepp & inspiration här framöver också <3