Häromdagen råkade jag höra ett gäng radiomänniskor prata om kvinnor och män i relationer. Tyvärr. Jag dog lite inombords av att höra hur resonemanget gick. Jag tror att temat var att göra saker för de andra i familjen och för den andre parten. Först sa en person (obs! Inte citat utan ur minnet!):

“Det värsta som finns är kvinnor som gjort och skött om allt och sedan 30 år senare tar på sig offerkoftan. ”

Alla de andra bara:

“Haha jaaa verkligen det är ju kvinnors eget fel om de skött allt. Kom inte och lek martyr om du skämt bort din partner. Dessutom måste kvinnor uppfostra sina söner bättre och inte skämma bort dem.”

En tredje person: “Jag måste bara få säga det här. Män och barn skämmer ju inte direkt bort sig själva.”

Och alla bara: “JAAAA men exakt!! Om bara kvinnor kunde sluta skämma bort…”

Någonstans här sprängdes ett blodkärl i min hjärna. Jag körde av vägen och frontalkrockade med en stor gran. Sedan låg jag där döende och ingen brydde sig…

För vi hade äntligen infört det fulländade och TOTALT manliga samhället.

Där att ta hand om andra och bry sig om andras välmående, även fast det kan kännas lite jobbigt för en själv betyder att “skämma bort”= DÅLIGT. PATETISKT. VIDRIGT.

Det var ju synd. Riktigt synd.

Det är ALLTID kvinnors fel på det ena eller andra sättet. Visst är det märkligt?

Kvinnors eget fel om de skött om allt borde ju rimligtvis talas om som:

“Vad är det för fel på männen som inte tar sitt ansvar?”

För mig är det helt obegripligt och respektlöst hur vuxna människor kan prata på det här sättet om de kvinnor som tagit hand om er när ni var små. Som burit er. Som gett er omvårdnad och omsorg under alla år trots att ni var drägglande, skrikande asjobbiga bebisar och barn. Som lagat mat och städat. Som ordnat jul, födelsedagar och trygghet. Som burit er och det här samhället på sina axlar. Och som tack blir de inte bara fattiga pga samhället betalar inte för det här jobbet som NÅGON måste göra. (Dvs. Om vi vill fortsätta ha hem som går att bo i och om vi vill fortsätta sätta barn till den här SKITVÄRLDEN.) Men som sagt var, inte bara fattigdom som tack, utan också skammade och förlöjligande om de känner en viss bitterhet och ilska över att inse att det är på exakt det sättet.  Att det inte går att vinna. Att det aldrig har gått. För det osynliggjorda och obetalda jobbet som är förutsättningen för vårt samhälle  pratas om som att SKÄMMA BORT _män och barn_.

Alltså just den meningen också. Det är anledningen till att jag inte klarar av när folk kallar män för jättebebisar och dylikt. Jag fattar såklart varför det görs, men det är superproblematiskt att prata om  män som barn. Vill ni veta varför?

Jo för om en man beskrivs på det sättet blir det också rimligt att prata som de gjorde i radion häromdagen. Dvs:

Frånta ansvaret från vuxna fullt kapabla män  samt lägga ansvar och skuld på kvinnor. För mäns beteenden. Som handlar om makt, ojämställdhet och exploatering av personer som de säger sig älska.

Ni kanske känner igen exakt samma mönster från diskussioner om varför barn inte verkar vilja vända sig till sina pappa när de är ledsna… (Kvinnors fel.)

Eller för den delen våldtäkter, där män implicit beskrivs som driftstyrda djur som inte kan ta ansvar om en kvinna är “sexigt klädd, full, flörtig, säger nej lite för tyst… ni vet. (Kvinnors fel.)  Whatever. Så glad över samtyckeslagstiftningen.

Nästa person som säger “om bara kvinnor...” när det gäller dåliga grejer som män gör eller icke-gör.

Bara skärp er.  Alltså seriöst. Jag menar det. Skärp er.