“Jag funderar på det här med bibehållen jämställdhet när man får, eller har barn, hur löser man den ekvationen och vad har kvinnan för roll?”

Petra.

Svar: Ja som ni förstår är det här en gigantisk fråga och jag ska på en gång påpeka att det är helt omöjligt att ge ett fullständigt och komplett svar på hur leva/göra jämställdhet. Det skulle säkerligen behövas en 1ooo sidor lång förklaringsmodell med bakgrundsförståelse och metoder, och ändå tror jag att det skulle vara svårt. Men jag ska försöka att ge ett kort och koncist svar, för det finns några saker som jag tänker är a och o när det gäller jämställt föräldraskap.

1. Bestäm er helt enkelt! Uttala ambitionen att ha ett jämställt föräldraskap, låt den gemensamma visionen bli er drivkraft och peppa varandra i att ni kämpar på även när det är svårt.
2. Inse att ni båda är påverkade av samhällets syn på mammor/pappor. Det finns ingen som står utanför samhällets diskurs/normer. Om ni bara låter “saker bli” så kommer de att bli normativa och könsstereotypa. Punkt.
3. Om du är, just har blivit pappa. Jämför inte ditt föräldraskap med andra män/pappor utan jämför dig med andra mammor. Anledningen att män ofta får hurrarop beror på att de jämförs mot en väldigt låg standard.
4. Om du är eller just har blivit mamma. Inse att du kommer att förlora en del på att släppa den traditionella “mammarollen”. Kom ihåg att det inte handlar om att du är “dålig” eller att du inte “pallar trycket”. Du lever i ett samhälle där det premieras att kvinnor ger upp sig själva utan att kräva något tillbaka, tar 100% ansvar, 100% av tiden. Som du förstår är det då en omöjlig ekvation att ge 50% av ansvaret till någon annan utan att bli ifrågasätt.
5. Fall inte in i de biologistiska förklaringsmodellerna, Mars och Venus är en hitte-på-konstruktion. Män vaknar lika lätt på nätterna, män får också hormonpåslag av att vara nära sina bebisar, män och kvinnor behöver inte vara väsensskilda och olika för att vårt samhälle ska fungera. Den synen på oss människor är däremot grunden till att ojämställdheten fortsätter att pågå. Finn glädjen i att frigöra er från den trånga kostymen.
6. Kom ihåg att trots att det ibland känns hopplöst så är resan målet. Nära relationer, kärlek och ömhet. Förmågan att känna och ta ansvar. Det kan vara jobbigt men är också något större än allt annat.

Som sagt var, jag säger inte att det här är lösningen på alla de praktiska svårigheterna i vardagen, men att ha en gemensam ambition, en riktning, kan bli grunden till allt det ni sedan behöver förhandla om. Prata om. Diskutera. Dela på. Och då kan ni alltid falla tillbaka på den gemensamma överenskommelsen:

“Vi vill vara likvärdiga föräldrar.”

//Sandra