Error systemfel deluxe (och vi försöker bara överleva)
Jag har skrivit ett kapitel i en antologi om psykologer i primärvården.
En av anledningarna till att jag valde att starta eget, jobba med utbildningar och föreläsningar istället för med behandling och rehabilitering var för att kunna lyfta och belysa det strukturella problemet med stress och utmattning i vårt nutida samhälle. Det är ju helt orimligt att de människor som jobbar och sliter för att plåstra om individer en och en i taget längs vägen själva riskerar att braka in i den berömda väggen. Jag vet inte om det är ok att säga såhär; men jag är så himla stolt över att jag vågade ta det klivet. Ibland när jag tänker att jag inte orkar hålla på längre så påminns jag om att det finns en mening och ett syfte med att jag håller på och tjatar om det här ämnet i tid och otid.
För som jag skriver i mitt kapitel om den ojämställda stressen:
“Tiden, orken och energin kan inte enbart räcka till för lönearbete. Det är vare sig rimligt eller långsiktigt hållbart. Som vi i dagsläget har organiserat våra liv krävs det att vi också orkar lägga ett antal timmar varje dag på obetalt arbete. Sköta om hemmet. Ta hand om våra barn. Hjälpa närstående. Utöver det faktum att vi behöver ta hand om oss själva. Sova på nätterna, äta och få stunder av återhämtning. […]
Vi har byggt in ett gigantiskt systemfel i hur vi organiserar våra liv. Vi vet att sjukskrivningstalen blir mer jämställda när män jobbar inom kvinnodominerade sektorer, i praktiken försöker leva jämställt och tar sin del av föräldraansvaret. Det ökar alltså risken att bli sjuk av stress om vi försöker leva jämställt och rättvist. Hur sorgligt är inte det faktumet? Hur kan den kunskapen få existera utan att vi gemensamt tar ett krafttag för att bryta den strukturella problematiken? Hur ska vi gemensamt kunna bygga ett långsiktigt hållbart sätt att leva.
Det är ett samhällsproblem och inte en kvinnofråga.”