Ibland när jag skriver om jämställdhet och sådana där ”små detaljer” som att heterorelationer i Sverige INTE är jämställda år 2017 och att det är skitjobbigt att försöka leva jämställt i praktiken så protesterar ofta någon och säger att det är så himla fint och härligt. Så. Jag säger det igen:

DET ÄR SKITJOBBIGT! Att försöka leva jämställt i ett samhälle som från minsta molekyl, tanke, känsla och beteende är uppbyggt på motsatsen är per definition en daglig kamp. Alla som säger något annat ljuger.

Framförallt så vet jag att det finns så många kvinnor som vårdar sina ”jämställda” mäns sköra egon och ger dem beröm på rätt ställen och tänker att en 70/30 fördelning av hushållssysslor är helt ok ändå (”Det finns ju alltid de som har det värre”). För det är ännu en grej som kvinnor lär sig, det vill säga:

När en man ”försöker” och ”gör sitt bästa” då är det inte läge att kritisera. Då är det läge att vara nöjd och peppa alternativt hålla tyst.

Många vill också framhålla de enorma vinsterna för män med att vara föräldralediga, leva i jämställda relationer och så vidare. Ja. Det är klart att det finns vinster med att leva i ett jämställt samhälle, men för män handlar det trots allt om att på både kort och lång sikt förlora en massa jättehärliga privilegier:

1. Som att få beröm för att ”försöka” leva jämställt.
2. Som att ses som en ”bra förälder” om du varit föräldraledig upp till 6 månader och som en ”supermänniska” om du varit ledig ett år.
3. Som att gå omkring och känna sig duktig och inte ens märka att ens partner fortfarande är hela förutsättningen för att du ska kunna känna på det sättet.

Och för er information, kvinnor har det redan så:

Inget beröm för att vi försöker leva jämställt (tvärtom). Ses nästan aldrig som bra föräldrar (mer som självklara och livsnödvändiga). Kvinnor känner sig definitivt inte duktiga för att de  GÖR DET SOM BEHÖVER GÖRAS I ETT HEM och ÄNDÅ kämpar de och sliter för att få vardagen att gå ihop! Galet va?

Det här ska inte blandas ihop med så kallade ”könsroller”. Självklart behövs det också föras en kamp för att inte pressa in människor och män i stereotypa roller.

Men vuxna människor, oavsett kön, kan lära sig att göra på nya sätt. Det är inte ok att skylla din egen bekvämlighet när det gäller tvätten, eller att ta ansvar för dina barn på en stereotyp könsroll. Har du lyckats lägga ihop pusslet så pass att du fattar att det finns normer och att vi lever i ett ojämställt samhälle så kan du också välja att göra annorlunda.

Ta ansvar. För ditt agerande. Fråga din partner om det är något som skaver och vad du AKTIVT kan göra för att förändra det faktumet. Vackra ord utan innehåll är det värsta som finns. Att stiga upp från TV-soffan (alternativt ta en paus från ditt ”superviktiga jobb” eller ”viktiga hobby”) för att planera den kommande veckans logistik är att göra jämställdhet i praktiken:

Vilka kläder behöver vara rena och ligga vikta på rätt ställe så att det går lätt att plocka fram? Vilken mat ska ätas under veckan? När ska den handlas och hur passar det ihop med allt annat som eventuella barns behov av ständig uppmärksamhet? Aktiviteter under veckan, skjuts? Vilka papper ska lämnas in och när till skola/förskola? Finns det skidor/skridskor i rätt storlek och vet du var de ligger så att det går smidigt att plocka fram kanske förslagsvis kvällen INNAN de ska användas. När ska allt det här genomföras och hur passar det ihop med hela systemet (dvs alla andra människor i din närhet, deras scheman, behov etc)? Och till sist ta på dig ansvaret att vara den som lyfter upp de här frågorna och hur ni ska lösa dem TILLSAMMANS på agendan.

Verkar det här jobbigt? Tråkigt? Tycker du att det är härligare att bara låta saker bli lite hur som helst? Att det går bra att göra senare? En annan dag? En annan vecka? Ett annat liv? Ja då kanske du inte ska säga att det är så himla härligt att leva jämställt.

Att kunna vara en ”skön och avslappnad snubbe” bygger på att kvinnor i din närhet går sönder.

Det är inte vackert, men så ser verkligheten ut år 2017. Vi får aldrig låtsas som något annat.