Så var det dags för den allra första fredagsfrågan, känns både högtidligt och fantastiskt roligt, även om ämnet är svårt. Så här lyder frågan som kommer från en läsare som vill vara anonym:
”Hur kan man prata med sitt barn, framför allt då om man har en dotter, om risken för våldtäkt, som tyvärr är en reell risk som vi kvinnor på något sätt måste förhålla sig till? Jag tycker det är otroligt svårt att hitta ett sätt att prata om det som hamnar rätt. Man vill inte skuldbelägga kvinnlig sexualitet, vilket lätt blir fallet om man varnar för att följa med någon hem för ett one night stand. Man vill heller inte skapa en känsla av att vara rädd för alla män, eftersom de allra flesta faktiskt inte begår sexualbrott.

Det finns ju heller inget att göra för att skydda sig mot alla tänkbara situationer, bortsett från att stänga in sig och aldrig träffa någon. Dessutom är risken störst för att utsättas av den man är i ett förhållande med. Samtidigt tänker jag att risken för att råka illa ut blir mindre om man ser till att hålla koll på varandra om man är flera tjejer som är ute. Så hur ska man hitta ett sätt att prata om att vara försiktig, utan att falla i alla fallgropar som finns? Förutsatt att man redan sedan tidigt har pratat om att man har fullständig rätt att bestämma över sin egen kropp.”

Svar: Ja vilket dilemma det är att förhålla sig till både hur världen och vårt samhälle ser ut, och samtidigt, precis som du är inne på inte skrämma våra barn så att de inte vågar gå utanför huset. Jag är ju psykolog och vi är kända för att bara svara ”å ena sidan å andra sidan” lite så kommer det också att bli nu. Men mitt försvar är att det väldigt sällan finns ett rätt/fel, eller att något överhuvudtaget är så svartvitt som vi ibland kanske önskar att det skulle vara. Jag tänker att det egentligen är flera frågor som vi behöver bena ut, dels hur vi pratar med barn om sexualitet och dels hur vi pratar med barn om farliga situationer generellt. För jag tänker att det inte riktigt är samma sak.

När det gäller barn är jag av åsikten att det är bra att så tidigt som möjligt föra in prat om kropp och sexualitet. Naturligtvis då anpassat till åldern, med yngre barn handlar det till exempel om att namnge kroppsdelar på ett vettigt sätt (dit räknar jag inte att kalla snippan för kussimurran eller hönan) och visa att det faktiskt går att prata om samtliga kroppsdelar och deras funktioner. Vi vet att det finns flickor som inte kunnat berätta om övergrepp på grund av att de inte ens haft ett namn på sitt kön, men de har ändå lyckats snappa upp att det är genant och skamfullt att prata om ”det”. Skam är ett av de effektivaste sätten att få oss människor att tystna, och det gäller i allra högsta grad även för barn. Att prata om mens, hur barn blir till, och andra frågor kring kropp och sexualitet ger barnet ett utrymme att våga fråga vidare. Vi visar genom verbal handling att det är helt ok (även om vi kanske blir lite generade, det gör inget, prata ändå) att prata om kroppen och sexualitet.

Jag tycker dessutom att vi parallellt och med stigande ålder hos barnet ska börja prata om normer, om makt och naturligtvis som du påpekar, den okränkbara rätten att bestämma över sin egen kropp. Fortfarande är naturligtvis utmaningen att hitta ett språk som passar för barnet och för åldern. Jag tänker att både isärhållandets logik och könsmaktsordningen är så intensivt och normativ att det är bra att visa på motvikter redan hos små barn. Att våga utmana deras föreställningar, och att själv fundera över sitt språk i förhållande till barn. Jag tänker som ett exempel på sådant som att påstå att små barn av olika kön är kära i varandra. Otroligt onödigt. Det är inte att respektera det lilla barnets tankar och känslor. Föreställ dig en manlig och kvinnlig kollega på en arbetsplats som jobbar ihop och har det trevligt, och så börjar en kollega skrika:

”Hahahaha jaså Yvonne du är kär i Rickard! Jojo så är det! Ska ni gifta er?” Kollegan vägrar sedan att ge sig. Kollegan fortsätter envist hävda att Yvonne och Robert är kära.

Det. Är. Respektlöst. (Eller hur?)

Om vi inte vill bli behandlade på det sättet bör vi inte heller behandla barn på det sättet. Jag tänker dessutom att det är att pådyvla barn en konstruerad sexualitet. Vilket på lång sikt är en del av problematiken. Bra så långt. Nu är det dags att komma in på den andra delen av frågan som handlar om att eventuellt ”varna” för farligheter. I det här fallet våldtäkter och risken att som kvinna utsättas. Just på den här frågan svarar jag ändå lite svartvitt. Det finns definitivt de som inte håller med mig, men jag tycker generellt att vi kan försöka hålla tillbaka ”varnande” som beteende. Ofta handlar det mer om att trygga oss själva och stilla vår ångest/oro/rädsla. På ett sätt naturligtvis helt funktionellt, rädda, alerta och ångestfyllda, undvikande individer har ju överlevt i hög grad. Det har helt enkelt varit evolutionärt gynnsamt att vara rädd. Och att ens barn ska behöva lida, bli skadade eller dödade är varje förälders mardröm. Det finns faror överallt. Inte bara risken för våldtäkter, utan många andra risker. Jag brukar nämna Ronja Rövardotters pappa Mattis som en bra förebild när det gäller att lära barn om faror. När Ronja frågar vad som händer om hon trillar i vattnet svarar han: ”Simma”. När hon frågar om vad som händer om hon går vilse: ”Hitta vägen hem” och så vidare. Men till sist frågar Ronja:

”Vad händer om jag trillar ner i helvetesgapet?” Och då skriker Mattis: Aaaaah då händer inget mer!!

Varpå Ronja svarar: ”OK då ska jag inte göra det då”. Även om det här bara är en påhittad historia så tycker jag att vi har en hel del att lära av den. Vi ska självklart ge våra barn verktyg för att överleva och vissa saker måste vi aktivt hindra dem från (att springa ut i vägen när de är små, att trilla ner från balkonger etc) andra saker kan vi prata om. Att det till exempel finns människor som inte är snälla, jag har pratat med de äldre barnen om att inte hoppa in i okända bilar speciellt inte om en okänd vuxen lockar med att de ska få se något roligt (typ en hundvalp eller få godis). Däremot så känns det viktigt för mig att mina barn inte ska misstro människor som är i nöd, om någon ropar på hjälp så vore det fruktansvärt om vi uppfostrade en hel generation med barn som tänker: ”Är det någon som vill göra mig illa?” istället för att tänka: ”Jag försöker hjälpa”. Jag försöker helt enkelt avväga risker med vilken typ av människosyn jag vill förmedla. Jag vill inte att mina barn ska gå omkring och vara misstänksamma och rädda för andra människor. Samma sak med att röra sig utomhus, risken att bli utsatt för en överfallsvåldtäkt är extremt liten. Att uppmuntra barn och unga vuxna att följas åt när det är möjligt, att inte åka svarttaxi tycker jag kan vara bra. Det går bra att göra utan att använda skrämselpropaganda. Att som förälder tydliggöra att barnen kan höra av sig när som helst, dygnet runt och att jag faktiskt vill det är också att bygga in någon slags livlina. Sedan vet vi ju att människor är människor och att de gör som de vill ändå. Men, de har åtminstone vetskapen om att det är ok att be om hjälp. Jag vill att mina barn ska kunna och våga röra sig fritt i samhället. Både döttrar och söner. Jag själv hade under många år en vass sax i innerfickan på jackan när jag cyklade hem på kvällarna. I fantasin tänkte jag igenom hur jag skulle försvara mig när ”mördaren/våldtäktsmannen” kom. I verkligheten blev jag aldrig attackerad. I verkligheten hade jag, trots min sax, inte haft en chans om en vuxen man attackerat mig. Det var otroligt mycket större risk att jag skulle bli påkörd av en bil, men det oroade jag mig aldrig för. Vi människor fungerar inte så att vi bli mest rädda för den statistiskt största risken att bli skadade/dödade. Vi människor blir rädda av erfarenheter vi gör eller av språkliga konstruktioner av verkligheten. Och precis som frågeställaren påpekar så är risken att bli utsatt för våldtäkt störst i ett sammanhang där du är med någon du känner. Någon du kanske litade på. Och alternativet att inte våga lita på någon, eller aldrig befinna sig i sexuella situationer. Det är inget alternativ. Igen tänker jag att det viktiga är att prata om sexualitet, rätten att sätta gränser, rätten att säga nej. Att prata om snedvridna normer kopplat till sexualitet. Det är viktigt oavsett vilket kön ditt barn har. Att det aldrig är rätt att tvinga sig på andra. Att det inte är ok att låtsas om som att en inte förstår. Att känna lust är naturligt men det är absolut ingen rättighet att få andra att delta i din lust. Nu har jag gett ett långt och invecklat svar, men om jag ska sammanfatta i några korta punkter så tänker jag såhär:

1. Prata med barn om kropp och sexualitet, se till att det inte blir ett skamfyllt, otalbart tomrum.
2. Försök att skilja på sexualitet och rädslan för att det ska hända hemska saker.
3. Prata om normer och makt, genus, förväntningar, stereotypa uppfattningar redan från tidig ålder och sluta aldrig prata.
4. Hur mycket du än varnar och förmanar kan du aldrig skydda ditt barn från alla potentiella farligheter, försök att rannsaka om varningarna handlar om att göra dig lugn ”Jag har i alla fall varnat, jag har gjort allt jag kan, det är av omtanke” eller om den faktiskt bara gör barnets livsutrymme mindre.

Till sist. Jag tänker att livet inte bara handlar om att överleva till varje pris. Det handlar om att faktiskt leva när möjligheten finns. //Sandra