Måndagsmorgon. Sorterar bland tankar nu när jobbet drar igång igen.

Jag har tänkt väldigt mycket på en typ av pratande. Det handlar om normativt tyckande och åsikter.

Alltså ni vet, något som är sagt så _många gånger_ att det blir en sanning. Trots att det är helt felaktigt.

Det gör att vi glömmer bort att själva grunden för sägandet behöver ifrågasättas på ett nytt sätt.

Som när tex Bianca Ingrosso säger:

“Jag tycker att folk börjar gå på tok över gränsen. Män har inte någon talan längre.” (Läs här.)

Då behöver vi plocka fram sådant som fakta & kunskap.

Hur ser det ut i Sverige i nuläget:

Löner: Kvinnor tjänar fortfarande 87% av männens löner. Om vi korrigerar för deltider, VAB och annat tjänar kvinnor 81% av männens löner. För samma jobb.

Hem & hushåll: Kvinnor gör i genomsnitt 1 timme mer obetalt arbete i hemmet, PER DAG!

Föräldraskap: Män tar ut ca. 18% av föräldradagarna innan barnets tvåårsdag. Det är skrattretande att då konstatera att det beror på en “olycklig slump” att  kvinnor tar ut resterande 82%.

Våld & sexuellt våld: Män står för närmare 97% av allt sexuellt våld och ungefär 80% av allt våld totalt sett.

Maktpositioner: Det är vanligare att heta Anders, Göran eller Johan och vara VD i ett börsnoterat företag än att vara kvinna och VD i ett börsnoterat företag. (95% män, 5% kvinnor är siffran). Ungefär 72% av alla chefer i det här landet är män. Mer jämnt fördelat i offentlig sektor och sämst i privat sektor.

Arbetsförhållanden: Det är en riskfaktor att jobba i offentlig sektor när det gäller utmattning & stressrelaterad ohälsa. Ni kan väl gissa vilket kön som dominerar offentlig sektor? Jo men ni gissade rätt. Kvinnor. Arbetsmiljön i offentlig sektor är under all kritik, där alla riskfaktorer som vi känner till är mer regel än undantag: Skiftarbete, långa arbetspass, deltidsarbete, tillfälliga & otrygga anställningar (vikariat). Höga krav och otillräckliga resurser. Lägre löner. Lägre status. Fler anställda per chef. (OBS! Ett viktigt nyckeltal).

Ja alltså jag skulle kunna fortsätta. Jag skulle ha kunnat skriva små miniavhandlingar på varje område som jag listar ovan, samt lägga till fler kategorier. Men poängen är den här:

All samlad kunskap, forskning & statistik visar att vi INTE uppnått jämställdhet inom något område.

Men det verkar inte ha någon som helst betydelse när folk bestämt sig för att åsiktsbajsa. Jag skulle säga att problemet är att folk (och där är Bianca Ingrosso bara en i mängden) inte klarar av att skilja på individ och gruppnivå samt inte klarar av att lyfta blicken från sin egen navel. Jag kan verkligen inte förstå hur det är möjligt för dagens människor att vara så fruktansvärt egocentriska i sitt tänkande enligt modellen:

“Jag har det bra. Slutsats: Alla har det bra.”

Hur lyckades vi bli sådana? Vart på vägen tappade vi förmågan till empati och insikt om att det finns en värld och ett samhälle utanför oss själva? Fan vad skrämmande det är.

Det här hör också ihop med det här rådet jag har fått några gånger av “omtänksamma” människor sedan jag startade eget. Det låter ungefär såhär:

“Prata inte så mycket om jämställdhet & feminism Sandra. Det är inte bra för affärerna.”

Och jag tänker att det är HELT fel. Företag, organisationer och folk som inte fattar att samhällsengagemang, jämställdhet & jämlikhet, demokrati och värdebaserat agerande är framtiden. Företag som på riktigt tycker att J-ordet är så skrämmande att det inte går att prata om. Nä men alltså seriöst, visst fattar ni att de är körda? De är omoderna och jag är jätteledsen att behöva vara den som berättar det här för er. Men de kommer att:

1. Bli utkonkurrerade. 2. Ha svårt att rekrytera. 3. Gå under.

För det är dåligt för affärerna att INTE prata om och göra jämställdhet.