15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

12 december, 2017
4 comments

Lite kvällsglädje & fotoflams

Min kamera har varit obrukbar i… jaaa men alltså.. säg ett halvår? Och jag har inte orkat (hunnit, prioriterat) göra något åt saken. Men NU!! Hurra jag kan fota på riktigt igen och ni slipper en massa korniga mobilbilder. Jag kanske skulle låta Jämställd vardag bli en fotoblogg och så kan ni få gissa på vilket sätt barnens julgran (bilden ovan) har med jämställdhet att göra.

Haha, skämtar förstås.

Men lite mer bilder från vardagen kommer det nog att bli. När jag har både en kamera och den här fantastiska lilla sötnosen är det svårt att låta bli.

Hur som helst. Nu ska jag sova. I morgon och torsdag jobbar jag. På fredag åker jag till Stockholm över helgen för att träffa finfina vänner. Måndag nästa vecka ska jag föreläsa om den ojämställda stressen i Piteå.

Känns hur kul som helst.

Men jag längtar också väldigt mycket till julledighet och mys med familjen dygnet runt. Snart är vi där.

Vad längtar du efter just nu?

 

Livet
7 december, 2017
0 comment

Nä NU har det gått för långt!

Hemma efter 3 dagars intensiv utbildning. Vi jobbade från tidig morgon till sen kväll och jag tycker verkligen att det är sjukt påfrestande att hela tiden behöva vara bland folk. Men är supernöjd med innehållet och miljön vi befann oss i var vacker och stämningsfull (Näsby slott).

I går kväll missade jag flyget hem till Skellefteå. Kände extremt stor förståelse för alla barn som lägger sig ner och skriker och gråter,  till exempel på Ica.

Fick använda all min viljestyrka och impulskontroll för att inte göra _exakt så_ vid den stängda gaten på Arlanda.

Men det löste sig och nu sitter jag här hemma med ett sjukt och febrigt barn.

Läste för övrigt att 45% av alla män (och 30% av alla kvinnor) i en undersökning tyckte att #Metoo ”gått för långt”. Det är ingen chock. Jag antar att det är exakt samma människor som tycker att jämställdheten gått för långt.

För HUR ur skulle det se ut om alla människor hade samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter i vårt samhälle??

Lite lagom mycket våldtäkter, kvinnomord, misshandel, sexuella övergrepp och tafsande måste vi ändå ha. För att inte tala om sexistiskt skämtande och synen på män som totalt impulskontrollstörda och empatilösa.

Det är väl ändå rimligt? Eller ska vi inte få ha något som helst förtryck i det här landet längre?

Chocken, förvirringen och krisen hos hälften av männen och en tredjedel av kvinnorna är total. Alltså. Jag är så himla ledsen kära motsträviga, rädda och ledsna upprätthållare av patriarkatet.

Men era dagar är räknade.

Feminism    Livet
3 december, 2017
0 comment

Första advent & ljuset är tänt (ursäkta rimmet)


Idag är det första advent och jag har haft en fin helg här hemma i mörkret och snön.

För er som inte redan vet det så älskar jag hela december. Tomtar, mys, godis, glögg, snö, julmusik, elda i kaminen, se på julkalendern med barnen. Om jag skulle bli jätterik någon gång skulle mitt första mål vara att alltid vara ledig hela december. Haha förlåt, men det är verkligen en av mina favorittider på året.

***

Okristligt tidigt i morgon bitti åker jag till Stockholm för 3 dagars intensiv utbildning i ett viktigt ämne. Det är en metod för att utreda kränkande särbehandling på arbetsplatser. Vi har tyvärr alltför många exempel på när otydliga rutiner och en flathet hos chefer & arbetsgivare gjort att trakasserier & mobbing inte bara pågått under lång tid utan också aktivt sopats under mattan. Om jag får tid kan jag skriva lite mer om det framöver.

Men ni vet. Jag vågar inte lova något.

Jag gör det jag pallar och jag kommer aldrig låtsas som om jag inte behöver sömn och återhämtning som alla andra människor. För att orka fortsätta kämpa behöver våra oerhört mänskliga batterier få ladda upp mellan varven.

Vissa saker är för dyrbara för att prioritera bort och vad jag vet så har vi bara ett liv att förvalta. Det liv vi lever nu.

Hoppas ni får en fin första advent oavsett vart ni är.

Livet
2 december, 2017
8 comments

Det här är det jag gör

Senaste dagarna har jag fått så himla mycket snälla mail, kommentarer & pepp. Det gör mig otroligt glad & stolt. Det känns verkligen oförtjänt på många sätt, jag vet hur ni alla kämpar på i era liv. Hur många vi är som drömmer om och försöker vara förändringen.

Därför vill jag tacka alla er som är här tillsammans med mig.

Som läser, funderar & diskuterar.

Jag vet att ni har min rygg när det blåser kallt. Många av er har följt mig och mitt bloggande ändå från (2013 tror jag? Med Stökboet.) Och så Oxhen förstås, där jag vände in och ut på mig själv efter en period i mitt liv där jag gick sönder totalt. Jag tror faktiskt att skrivandet som jag gjorde under Oxhen-tiden på många sätt var en läkeprocess. Det var så otroligt skönt att sortera i skärvorna av ett liv och sätta ihop hela min historia på ett nytt sätt. I en ny kontext. Med nya glasögon.

Nu känner jag mig så himla trygg i min osäkerhet. Jag brukar tänka på det. Hur till exempel Linnea Claesson (som är en helt fantastisk person) har tuffa, smarta & kvicka svar på all sexism och hemskheter som hon utsätts för. Hur hon framställs som Superkvinnan TM. Jag tror att vi behöver sådana som Linnea. Det är så himla skönt att ha en ställföreträdande som kan ge alla de där idioterna svar på tal.

Jag tror också att det är viktigt att vi förstår att alla inte kan vara sådana. (Och självklart fattar både ni och jag att bilden av Linnea till stor del är skapad av media.)

Jag hinner aldrig ge svar på tal när någon säger hemska saker IRL. Jag kan bli arg och med gråten i rösten säga ifrån, men särskilt kvick är jag inte. Jag blir bara ledsen och upprörd. När ni skriver fina saker så gråter jag och tänker att jag aldrig kan leva upp till förväntningarna. När folk skriver arga saker får jag ångest som fan. När jag raderar & blockar idioter från bloggen så känns det så himla bra. På ett småsint sätt.  Jag har ingen lust att ens försöka svara, eller lägga en sekund av min energi när galningar skriver romaner till kommentarer om hur allting _egentligen_ ligger till.

Ibland försöker jag skriva inlägg på kvällstid, fast jag vet att jag inte orkar. Då slutar det bara med att jag skriver precis det. Att jag inte orkar mer. Inte ett ord till. Att det enda jag vill är att få vara ifred. Dricka kaffe, lyssna på en klocka som tickar. Gå i skogen med min hund. Lyssna på knarret från iskalla snön och titta upp mot den kolsvarta, oändliga himlen.

Men som jag skrev i en kommentar till en av er då slutar det med att jag lägger mig och sover. Raderar hela inlägget. Tänker på något annat.

Sedan när jag vaknar på morgonen så känns det bra igen och jag tänker att jag inte längre har något val. Eller rättare sagt. Det här är mitt val.

Det här är det jag gör.

Livet
29 november, 2017
2 comments

Stresskonferens 2017

Är hemma igen efter två dagars konferens på temat stress & utmattning.

Vi har tagit del av de nyaste forskningsrönen, behandlingsmetoder och utvärderingar. Mycket viktigt & relevant.

Men. Samtidigt är det så otroligt anmärkningsvärt att det i två dagar går att prata om stress & utmattning utan att en enda gång lyfta det obetalda arbetets organisering. Det är anmärkningsvärt att forskare som ägnat sitt liv att lära sig allt om hjärnas strukturer inte kan svara på en enkel fråga om kön & utmattning utan att göra bort sig (kanske kvinnor är lite biologiskt sköra ändå hmmm…hmmm eller vet inte..)

Tips! Säg bara såhär:

”Strukturella skillnader (sämre arbetsmiljöer, större ansvar för hem & hushåll m.m) gör att kvinnor drabbas hårdare.” Allvarligt? Hur svårt kan det vara att säga de orden?

Det är anmärkningsvärt att det i en bisats nämndes att det inte finns någon forskning som tar ett helhetsgrepp kring relationen arbete/fritid i relation till utmattning. Att det inte pratas mer om att ojämställdhet går igenom alla områden från vaggan till graven. Och att det påverkar kvinnor.

I arbetslivet. I hemmet. I föräldraskapet. I relationer.

Inte en gång lyftes faktumet att kvinnor, men inte män, blir sjukare efter andra barnets födelse. Inte en gång nämndes faktumet att kvinnor förändrat sina beteenden enormt mycket till att göra mer som gruppen män. Och hur det gör att ekvationen inte längre går ihop. Inte en gång nämndes samtalet som trots allt pågår i stora delar av samhället:

Hur påverkar det kvinnor att vara den som känner sig ansvarig för att hålla ihop livet och samhället. Projektledarrollen. Kärlekskneget. Det som byggde och fortfarande håller ihop vårt välfärdssamhälle. Med priset att vi går sönder. En efter en.

Det är anmärkningsvärt att ingen ens vågar gissa varför sjuktalen för kvinnor ser ut som de gör. Eller jo gissningar fick vi höra. Som att kvinnor borde sluta ta hand om sjuka, gamla föräldrar. Sluta hålla på så himla mycket med hem & barn & relationer och bara jobba heltid och hålla sig friska. Eller när ni redan har blivit svårt sjuka i utmattning kan ni få oerhört tveksamt verksamma KBT-behandlingar.

Där kanske ni kan lära er att säga:

”Nej jag tänker inte ta hand om dig gamla mamma. Nu har jag lärt mig att sätta gränser… Jag är ledsen, det finns ingen annan som kan göra det heller. Eftersom hemtjänsten går på knäna. Eftersom jag går på knäna. Eftersom psykologen, läkaren, kuratorn i primärvården som ska plåstra ihop mig & hundratals andra utmattade individer går på knäna. Eftersom män som faktiskt i praktiken försöker leva jämställt går på knäna.”

Det är anmärkningsvärt att det går att hålla en tvådagars konferens om stress & utmattning utan att en enda gång prata om samhällshaveriet.

Vem ska göra allt det som behöver göras?

*Det fanns ljuspunkter också. Såklart. Jag förringar inte heller att människor som redan har blivit sjuka ska få bästa tillgängliga vård & rehabilitering. Extra stort tack till Ingibjörg Jonsdottir, professor vid Institutet för stressmedicin VGR, som gång på gång försökte lyfta samtalet från individ till organisationsnivå i arbetslivet. Samt till professor Kerstin Ekberg, professor emerita, Linköpings universitet som flertalet gånger nämnde #metoo som en anledning till stress & ohälsa hos kvinnor.

 

Den ojämställda stressen    Psykologi
                    
26 november, 2017
2 comments

Kavla upp ärmarna & jobba på

Oj vilken aktivitet som pågår här inne på bloggen just nu.

Jag själv kämpar med min återhämtning genom att vara ute i skogen så mycket som möjligt med min kära pälsboll <3

Under helgen har över 100.000 personer klickat in här och läst mitt förra inlägg.

För mig som har skrivit om & jobbat med de här frågorna (sexuellt våld & trakasserier samt sexism & objektifiering som en av grundbultarna i det patriarkala förtrycket) i många års tid blir det så uppenbart hur kort det kollektiva minnet ibland verkar vara? Hur oerhört få personer som överhuvudtaget velat beröra de här frågorna. Hur okunskapen fortfarande regerar.

Hur människor, ofta av rädsla och obehag, snarare än av elakhet fortsätter slåss med näbbar och klor för att upprätthålla vårt tysta samhällskontrakt:

[Tig. Bär skammen inom dig. Berätta inte. Det skadar. Män kan bli ledsna om de får höra oss säga det här. Män som blir ledsna och sårade kan fort bli farliga män. Vårt samhälle bygger på att kvinnor inte aktivt och verbalt gör motstånd. Vi ska skämmas. Varför prata om det här överhuvudtaget. Osv. Aka tystnadskulturen.]

I februari det här året spelade jag in det här korta klippet i relation till de oerhört sexistiska kort som helt obekymrat såldes i en ICA-butik:

 

Det är här vi behöver börja jobbet. Med jargongen, det sexistiska snacket & skämtandet. Samt normaliseringen av detsamma. Om jag skulle gå ut och och säga:

”Våldtäkter är dåliga.”

Så finns det i princip ingen som skulle ropa:

”Nähädu Sandra! Våldtäkter är bra!”

Eller hur? Men ingen föds till våldtäktsman.

Vi behöver jobba med här frågorna genom att se oss runt i vår EGEN vardag. Vår egen miljö. Med andra glasögon och sedan aktivt jobba med frågorna långt, långt, långt innan någon blir sexuellt trakasserad på sin arbetsplats. Blir dödad i sitt hem. Tvingas förhålla sig till synen på kvinnor som objekt i offentliga miljöer.

Nu kavlar vi upp ärmarna och fortsätter det här viktiga jobbet. Tillsammans.

Feminism    Män och maskulinitet    Psykologi
                                               
24 november, 2017
115 comments

Så himla märkligt att kvinnor inte gjort något åt saken tidigare

Angående #Metoo.

”Det är så himla MÄRKLIGT att kvinnor inte har sagt ifrån/ anmält eller gjort något åt saken tidigare?”

Någon som hört den kommentaren eller liknande senaste tiden? Jag tänkte istället för att implodera av ilska, vara pedagogisk, och påminna om hur det ser ut i det här samhället och hur saker aldrig är svartvita utan så komplexa att det nästan är omöjligt att greppa.

Någon som minns Linnea 14 år? Som blev våldtagen av sin skolkamrat Oskar på en skoltoalett. Som anmälde. Minns ni om reaktionen blev så här:

”Åh så himla bra gjort Linnea! Vad modig du är & så viktigt att anmäla våldtäkter!!”

Nej ni kan inte minnas det eftersom det som hände var det här:

Linnea förlorade sina vänner och vuxenvärlden vände henne ryggen. Rykten började florera i samhället där Linnea bodde. Rykten som sa att Linnea ljög och att Oskar var oskyldig. Men Oskar var skyldig och blev dömd för våldtäkt. Det fanns liksom ingen tvekan så här berättade Oskar själv i de inledande polisförhören:

”Han säger att Linnea bad honom att sluta fem eller sex gånger, men att han ändå satte sig på hennes armar för att hon inte skulle kunna komma loss, och att han bände upp hennes käke för att tvinga henne till oralsex.

Ur förhöret med Oskar:
– Jag började onanera och så sköt jag ju satsen i ansiktet på henne. Sen efter det så släppte jag henne.

Polisen: Kan du bedöma hur många gånger hon sa sluta?
– Fem gånger kanske, fem-sex gånger, säger Oskar.”

***

Vad hände då? Minns ni?  Sa folk:

”Åh så himla bra gjort Linnea! Vad modig du är & så viktigt att anmäla våldtäkter!!”

Nej det hände inte. Det som hände var det här:

Över 2000 personer skrev på ett upprop för att fria honom och på Facebook bildades en grupp med över 4000 medlemmar som bland annat skrev de här sakerna om Linnea:

”Fyfan för äckliga fjortisluder som vill ha pengar och uppmärksamhet.”

”Det är sånt här som gör att jag skäms över att vara tjej. Att anmäla någon bara för att hämnas tyder på enorma psykiska problem. Hon borde få psykvård.”

Ok. Det var en liten påminnelse om hur ”enkelt” och ”lättvindigt” det är att anmäla för våldtäkt. I det här fallet för OVANLIGHETENS skull med en våldtäktsman som till och med erkänt. Läs mer om Bjästafallet här.

I vanliga fall frias ju våldtäktsmän för att de inte:

  1. Förstår ett nej. De kanske trodde att det var ett rollspel. (Hon skrek ”Nej!” och ”Sluta!” men han tänkte att hon ville ha lite ”dominanssex” så han körde på ändå.)
  2. Förstår ett nej. De kanske trodde att hon var  blyg. (Allmänt känd som ”Flaskvåldtäkten”. Tre män våldtog en ung kvinna med en vinflaska tills hon började blöda. Hennes försök att streta emot tolkades av rätten och männen som att hon var ”blyg & lite tveksam”.)
  3. Har koll på ålder. De kanske trodde att hon var äldre. (Han var 27 år och hon var 13 år. Han friades på grund av att hennes kropp ansågs ”välutvecklad för hennes ålder” så han KUNDE JU INTE VETA. Tänk på det nästa gång ni vill handla snus och behöver visa leg. Att våldta trettonåringar utan att ha koll på deras ålder är tydligen ok i det här samhället men inte att sälja snus till någon som är minderårig.)
  4. Förstod att hon var paralyserad av skräck (Han trodde att hon sov när han våldtog henne och om HON HADE SOVIT  och inte drabbats av frozen fright så hade han kunnat dömas.)

Ok. Och nu har vi BARA pratat de grövsta brotten. Om våldtäktskulturens yttersta konsekvenser.

Om vi istället funderar ett varv på sexismen som omger oss hela tiden. Tafs, kränkningar, olämpliga skämt, olämpliga närmanden.

VARFÖR SÄGER INTE KVINNOR IFRÅN? SÄTTER GRÄNSER?

I maj 2016 hände det här på akuten i mitt närområde. En kvinnlig polis anmäler en läkare. Såhär beskriver polisen vad läkaren sagt till den våldsutsatta kvinnan:

”Så han har slagit dig med en flaska så att du har fått tre bulor? Han nöjde sig med det? Då var han ju ganska måttlig.”

Polisen upplever att läkaren har en nedvärderande ton mot kvinnan, som upplever situationen som obehaglig. Hon upplever även att läkaren sitter för nära kvinnan, som han satt sig framför med benen i en v-formation runt henne.

Polisen som närvarar vid läkarundersökningen skriver i en premomoria att hon tänkte: ”Det här händer inte. En läkare talar inte på det här sättet till en kvinna som i två års tid varit utsatt för våld och kränkningar.”

Så här svarar sedan läkaren på anmälan i en intervju i vår lokaltidning Norran:

Det handlar om ditt bemötande. Du säger ”Då var han ju ganska måttlig.”

– Det finns väl en vänlig ironi i den kommentaren, hon har en buckla på huvudet och jag skulle ta reda på vad det berodde på.

Polisen upplevde det inte som vänligt.

– Nej, men poliskvinnan var en idiot. Jag har åratals erfarenhet av arbete med utsatta människor, inte minst flyktingar. Jag gör mig inte lustig i onödan, det handlar om att knyta mänsklig kontakt. Den här flickan förstod inte ens vad hon gjorde där, det var polisen som släpat dit henne.

Många ser nog poliser som trovärdiga vittnen.

– Den här poliskvinnan var dyngkorkad tänkte jag. Varför sa hon inget i undersökningsrummet? Man måste sitta nära och ha ögonkontakt, inte minst för att få veta om hon ljuger.

Har du lätt för att reta upp folk?

– Inte jag, de ska fan inte vara i närheten av mig när jag jobbar. Vid akuten ses distriktsläkarna som springpojkar som ska utföra jobb åt dem.

[…]

Du ser ingen poäng i att vara extra försiktig med en våldsutsatt kvinna?

(Nu reser sig Roger Karlsson från sitt skrivbord, drar sin stol närmare reportern så att de sitter mitt mot varandra. Han drar med kraft reporterns stol mot sig så att deras ansikten är nära.)

– Så här nära måste man sitta när man gör en undersökning.

Du är ganska stor i jämförelse med mig. Om jag var en våldsutsatt kvinna skulle jag säkert uppleva det här som hotfullt. Ska inte du som läkare ta hänsyn till sådant?

– Det är väl inte mitt fel, ska du lägga det ansvaret på mig? Då får hon väl ta det till det feministiska partiet. Jag tog stor hänsyn i det här fallet. (Läs hela reportaget här).

***

Vad händer med den här läkaren?

  1. Han blir tagen ur tjänst med omedelbar verkan.
  2. Han blir av med sin legitimation.
  3. Alla anser det självklart att en sådan här man inte ska jobba i närheten av människor.

Nej det händer inte. Den här manliga läkaren är typ den enda läkaren de har i det lilla samhället Jörn. Så de vill ha kvar honom. Hur skulle ni göra? Ingen läkare alls där ni bor eller en galen sexistläkare? Svaret är fan inte självklart. Eller om ni säger att det är självklart har ni aldrig bott i glesbygd och stått inför det valet. Han jobbade hur som helst kvar i flera år efter det här tillfället.

Alla vet. Ingen gör något. Eller jo några höjer sina röster. Flera anmäler för andra typer av övertramp. Men samhället sanktionerar och underlättar för läkare som begår fel efter fel eftersom de anses vara helt ovärderliga och oersättliga.

***

På vuxenpsykiatrin här i Skellefteå fanns det också en läkare när jag jobbade. Han hade något slags tvångsmässigt behov av att tafsa på kvinnliga kollegor. Jag tror att det snackades med honom om att han ”inte skulle göra så”. Men vad jag vet hände inte mycket mer. Ni vet det är ju så himla svårt att ersätta läkare. Skötaren som skrev lite mindre positivt om sin arbetsgivare på Facebook fick dock avsked med omedelbar verkan.

Det ÄR skillnad på person och person.

Jag är med i en FB-grupp för psykologer och jag vet att några av er läser här. Tänkte bara berätta lite som berör vår yrkeskår.

När jag läste på psykologiska institutionen i Umeå (åren 2004-2009) dominerades den där korridoren av så mycket sexism och vidrig kultur att det inte ens går att förstå att det är sant. Det var ett gäng manliga doktorander som var helt gränslösa och andra äldre manliga lärarkollegor som höll dem om ryggen.

Allt det här som pågick urartade till sist totalt på en gemensam fest med studenter & lärare.

Det begicks både grova verbala övertramp & sexuella trakasserier på festen.

MEN VARFÖR SÄGER INTE KVINNOR NÅGOT? ANMÄLER? BLABLABLA.

Det gjorde flera stycken efter den här festen. Pratade med institutionsansvariga, försökte få till en förändring och konsekvenser. Resultatet: Inte mycket.

Jag kollade i går kväll på nätet vilken personal som är kvar . Och många av de där männen sitter fortfarande tryggt i den där korridoren. Kanske pratar om #Metoo och hur förskräckligt det är. Om journalister, kändisar, kulturpersonligheter och anda ställen där de verkar ha problem.

Kontenta av det här sjuuuukt långa inlägget:

När kvinnor har försökt lyfta, anmäla, påpeka och förändra så har ALDRIG konsekvensen blivit hyllningar & tacksamhet utan snarare hot & hat. Förakt & social utstötning. Fått en stämpel som galen, omöjlig att jobba med.

Vi pratar om en samhällsnorm, en struktur och ett tyst kontrakt som ALLA påverkas av. Så sluta för fan att kasta sten i glashus.

Våldtäktskulturen och den patriarkala logiken gör att ingen kvinna någonsin kan vinna.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                                   
23 november, 2017
5 comments

Är det någon som fattar vad hon säger? Snöstormsfunderingar

Det var som att någon där uppe läste mitt inlägg häromdagen. Tänkte att:

”Nu jäklarns ser vi till att den dära Sandra får skotta så att hon blir nöjd.”

Alltså. Haha jo det kan vara ganska jobbigt att skotta också.

Jag skulle ha kört 26 mil idag, men snöstorm och klass 2 varning innebär att planerade resor får ställas in. Det är ok då vi kör mötet via Skype istället. Just nu sitter jag vid köksbordet och det skallrar i rutorna av blåsten.

Jag märker att jag har börjat tänka mer och mer på vad det innebär att bo här i norra Sverige. Hur otroligt okunniga och ignoranta många av er som bor i storstäderna och södra delarna av landet är när det kommer till den här halvan av landet.

Det är inte för att vara elak som jag säger det, bara ett konstaterande.

Jag har aldrig riktigt orkat bry mig tidigare, det har liksom varit så mycket annat att tänka på. Men jag tänker på alla de här små sakerna som när jag började läsa på Göteborgs universitet och jag skulle berätta något om någonting och en person som sitter bredvid utbrister:

”Vad SÄGER HON? Är det någon som fattar vad hon säger? Det låter ju typ som att du är från Finland eller någonting???”

Och jag blev så paff att jag inte sa något.

Men det sjuka är att jag under många år efter det här (det var fler grejer där hur jag pratade ständigt kommenterades.) skämts så himla mycket för min dialekt. Tänkt att alla andra ser mig som en utböling, konstig norrlänning, lite trögfattad eller ni vet bara helt inkompetent. På grund av hur jag pratar.

Det är ju helt knäppt.

Men det är klart, när allting vi ser i medier & nyhetsrapportering beskrivs som att Sverige tar slut någonstans runt Gävletrakten (?) så får det betydelse för oss som bor här uppe i det okända svarta hålet på mer än ett sätt.

Livet
21 november, 2017
4 comments

Män som sparar på ord

Det är något med män som sparar på ord som vore de små guldklimpar. De gömmer dem djupt ner i fickan och har inte i onödan tänkt dela med sig av dem till någon annan.

Det är deras rikedom. Deras privilegium.

Och så blir kvinnor till sambandscentraler. Projektledare och logistikansvariga.

Fy fan vad jobbigt & otacksamt det jobbet är:

”Hur tänker du runt middagen?” ”Hur tänker du runt kalaset på fredag?” Hur tänker du runt [insert valfritt.]”

Mannen: ”Varför behöver du veta det?”

Ok varför behöver en person som bor under samma tak veta hur dagens logistik ska lösas?

Varför behöver det överhuvudtaget pratas i en familj där miljoner små detaljer & vardagsdilemman behöver fixas varje dag. Året runt.

Därför att det är schysst. Därför att om du till exempel förmedlar:

”Jag har planerat & tänkt igenom vad vi ska äta till middag. När jag ska handla & laga den samtidigt som barnen ska tas om hand. Lunchen ställas fram & stökas bort. Hunden rastas & matas. Jag tänker att vi gör så här, det blir praktiskt & smidigt för alla i familjen. Känns det ok för dig?”

Då när du gör det. Då lyfter du ansvarsbördan & stressen från den andre personens axlar.

Då kan den andre parten slippa ägna energi & tankekraft åt just den programpunkten på det eviga slitet. Att ta hänsyn till andras behov är så viktigt när vi ska organisera ett gemensamt liv. Det handlar inte om att ta fram en dammsugare och pliktskyldigt dra den ett varv runt huset. Det handlar om att samtidigt fundera över om det just nu finns annat som är högre prioriterat.

Det handlar om att fråga upp och ta ansvar inte bara för sitt eget utan också för övriga i familjen. Det handlar om att ingen av oss är tankeläsare. Om disken står kvar på bordet. Om ingen aktivt tagit upp frågan om maten. Om ingen ringt och bokat tid hos tandläkaren. Så är det helt omöjligt för någon i din närhet att veta att du tänkte:

”Jag gör det där sen.”

Män som suckar. Himlar med ögonen. Pressar fram ett ansträngt svar när det gäller helt normala vardagsfrågor.

Bara skärp er. Orden tar inte slut.

Det är faktiskt tvärtom. Ju mer du tränar på att verbalisera. Ta ansvar. Projektleda.

Desto bättre blir du på det.

Den ojämställda stressen    Män och maskulinitet    Relationer
                                            
20 november, 2017
3 comments

Lyckan i att skotta snö

Måndag morgon. Känns lite som lugnet efter stormen.

I går morse träffade jag den här vackra älgen när jag var ute med Chili. Hon låg och vilade på stigen med sina två kalvar och när jag kom så reste hon sig snabbt.

Gav mig en blick och vände sedan och sprang in i skogen.

I går så republicerade jag dagen till ära den gamla klassikern ”Vardagstips till män” på min FB-sida. Den blir alltid populär. Jag & Johan har pratat om att göra en print av den och sälja. (Det har ju vissa som Calle redan gjort ;)). Det skulle vara kul om folk kunde sätta den på kylskåpet som en påminnelse. Om att förtryck & ojämställdhet, motstånd och härskartekniker i det gemensamma hemmet faktiskt är motsatsen till kärlek.

Som vanligt dyker det i samband med att jag skriver om de traditionellt kvinnliga ansvarsområdena upp människor som oroar sig över de traditionellt manliga ansvarsområdena och hur orättvist det är att jag inte pratar om vem som ska:

  1. Ta hand om bilen.
  2. Göra utomhussysslor (skotta & klippa gräsmattor m.m).

Vet inte hur det är för er, men här i vår familj har jag tagit över allt som har med bilen att göra och eftersom vi bor i ett hus på landet så skottar jag också ganska mycket snö nu på vintern. Jag skulle lätt kunna sköta om 10 bilar, besiktning och däckbyten. Det skulle ALDRIG kunna jämföras med det djävulska sisyfosarbete [trälgöra, evighetsgöra] som det innebär att städa, plocka undan, bädda sängar, tvätta och SAMTIDIGT fundera på vad ungarna ska äta till lunch eller middag. Ta hand om en bebis dygnet runt.  Ja men alltså ni vet? Den som på riktigt pratar om att ta hand om en bil på något sätt skulle kunna jämföras med det här har uppenbarligen aldrig någonsin varit tvungen att rodda hela hem & familjeprojektet AB.

Alternativt inte fattat hur blåst den är som gått på myten att det är SVÅRT och TIDSKRÄVANDE och TRÅKIGT att ta hand om bilen. Det är hur enkelt som helst. Jag råder er alla att byta ut till exempel tvätten i en trebarnsfamilj mot bilomhändertagandet.

Att gå ut & skotta snö efter middagen istället för att plocka bort från bordet, plocka i och ur diskmaskinen, torka av bordet, göra matlådor och SAMTIDIGT avvärja tredje världskriget mellan barnen samt svara på frågor om vart det finns rena byxor är för övrigt RENA HIMMELRIKET.

Älskar att skotta snö. Motion, utomhusvistelse & mindfulness i ett.

Den ojämställda stressen    Feminism    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
1 … 20 21 22 … 39
Om