Det är något med män som sparar på ord som vore de små guldklimpar. De gömmer dem djupt ner i fickan och har inte i onödan tänkt dela med sig av dem till någon annan.

Det är deras rikedom. Deras privilegium.

Och så blir kvinnor till sambandscentraler. Projektledare och logistikansvariga.

Fy fan vad jobbigt & otacksamt det jobbet är:

“Hur tänker du runt middagen?” “Hur tänker du runt kalaset på fredag?” Hur tänker du runt [insert valfritt.]”

Mannen: “Varför behöver du veta det?”

Ok varför behöver en person som bor under samma tak veta hur dagens logistik ska lösas?

Varför behöver det överhuvudtaget pratas i en familj där miljoner små detaljer & vardagsdilemman behöver fixas varje dag. Året runt.

Därför att det är schysst. Därför att om du till exempel förmedlar:

“Jag har planerat & tänkt igenom vad vi ska äta till middag. När jag ska handla & laga den samtidigt som barnen ska tas om hand. Lunchen ställas fram & stökas bort. Hunden rastas & matas. Jag tänker att vi gör så här, det blir praktiskt & smidigt för alla i familjen. Känns det ok för dig?”

Då när du gör det. Då lyfter du ansvarsbördan & stressen från den andre personens axlar.

Då kan den andre parten slippa ägna energi & tankekraft åt just den programpunkten på det eviga slitet. Att ta hänsyn till andras behov är så viktigt när vi ska organisera ett gemensamt liv. Det handlar inte om att ta fram en dammsugare och pliktskyldigt dra den ett varv runt huset. Det handlar om att samtidigt fundera över om det just nu finns annat som är högre prioriterat.

Det handlar om att fråga upp och ta ansvar inte bara för sitt eget utan också för övriga i familjen. Det handlar om att ingen av oss är tankeläsare. Om disken står kvar på bordet. Om ingen aktivt tagit upp frågan om maten. Om ingen ringt och bokat tid hos tandläkaren. Så är det helt omöjligt för någon i din närhet att veta att du tänkte:

“Jag gör det där sen.”

Män som suckar. Himlar med ögonen. Pressar fram ett ansträngt svar när det gäller helt normala vardagsfrågor.

Bara skärp er. Orden tar inte slut.

Det är faktiskt tvärtom. Ju mer du tränar på att verbalisera. Ta ansvar. Projektleda.

Desto bättre blir du på det.